Om facket inte fanns – en kontrafaktisk analys

By 31 januari, 2020 februari 4th, 2020 Forskning & fakta, Aktuellt, Publikationer

Ett utmärkande drag för den svenska arbetsmarknaden är parternas starka ställning. I partsmodellen – eller den svenska arbetsmarknadsmodellen som den ibland kallas – kommer fackföreningar och arbetsgivare gemensamt överens om vilka villkor som ska gälla på arbetsmarknaden. I andra länder regleras detta i många fall istället genom lagstiftning, eller inte alls.

Men både i Sverige och i andra länder tappar fackförbunden medlemmar. I rapporten Vad är grejen med facket? har vi på Futurion tidigare konstaterat att det finns ett starkt forskningsstöd för att starka fackföreningar bidrar till bättre villkor för löntagarna, till att stärka demokratin i stort och till ett ökat ekonomiskt välstånd.

I en ny rapport Om facket inte fanns – en kontrafaktisk analys ligger fokus på den sistnämnda faktorn – fackföreningsrörelsens påverkan på samhällsekonomi och privatekonomi. För att analysera detta har Futurion gett analysföretaget WSP i uppdrag att genomföra en så kallad kontrafaktisk studie av hur Sverige hade sett ut om det inte hade funnits några fackföreningar. Genom ett stiliserat räkneexempel utreds vad detta hade haft för effekter på lönerna, inkomstfördelningen, produktiviteten och sysselsättningen i Sverige.

Rapporten har delats in i de fem avsnitten (1) löneandel, (2) lönespridning och inkomstfördelning, (3) produktivitet, (4) sysselsättning och slutligen den kontrafaktiska analysen. Här kan du läsa förenklade utdrag från de olika delarna. Du som vill fördjupa dig kan också ta del av hela rapporten.

1. Löneandel

Förädlingsvärdet av det som produceras i en ekonomi består av två delar – en löneandel och en vinstandel. Löneandelen är den andel av värdet som tilldelas arbetstagarna i form av löner. Vinstandelen är den andel av värdet som istället går till ägarna till det kapital som finansierat produktionen. Inom nationalekonomin rådde länge en tro om att relationen mellan vinst- och löneandel är konstant och att arbetstagare och kapital ersätts enligt det värde de tillför ekonomin. Relationen stämde under lång tid, men sedan 80-talet utmanades den här teoribildningen samtidigt som man kunde observera att löneandelen sjönk i en rad industriländer, så även i Sverige. Såväl automatiseringen och globaliseringen, men även försvagade fackföreningar, har bidragit till att löneandelen har sjunkit. En konsekvens av detta, som vi återkommer till nedan, är att de ekonomiska klyftorna i samhället har ökat mellan arbetstagare och kapitalägare.

Vad är det då som påverkar löne- och vinstandelen? Bland annat spelar kapitalintensiteten in, det vill säga hur mycket kapital som finns tillgängligt i ekonomin i förhållande till produktionens storlek. Men också relationen mellan arbetsinsats och kapital spelar in. Om arbetstagare kan ersättas med kapital, det vill säga om arbetsprocesser kan automatiseras, leder det till att kapital värderas högre. På så sätt ökar vinstandelen. Om arbete och kapital istället är komplement skulle ökade investeringar leda till en ökad efterfrågan på arbetskraft. Men eftersom mycket tyder på att kapital sedan 80-talet i allt större utsträckning kan ersätta arbete minskar efterfrågan på arbetskraft när kapitalintensiteten ökar.

Globaliseringen har dessutom fungerat som en utbudschock av arbetskraft samtidigt som det skett en strukturomvandling på arbetsmarknaden som inneburit en förskjutning från arbetsintensiva branscher med hög löneandel till branscher med låg löneandel.

Fackets betydelse för vinst- och löneandel kan förklaras genom att se till dess förhandlingsstyrka. Om facket ställer höga krav på löneökningar kan företag svara genom att byta ut arbetskraft mot kapital i de fall det är möjligt. Fackets inverkan på löneandelen kan då förväntas vara låg. I sådana fall minskar rimligen fackens lönekrav eftersom det riskerar att leda till en högre arbetslöshet. Om kapital och arbetsinsats i stället är komplement, det vill säga att arbetarna har en relativt sett viktigare roll i produktionen, kan de kollektivt förhandlade lönerna leda till att löneandelen stiger. Inom vissa sektorer, exempelvis den inhemska tjänstesektorn, är det också svårare att ersätta arbetsinsatsen.

Anslutningsgradens procentuella påverkan på löneandelen

Den litteratur som finns kring fackets påverkan på löneandelen visar sammantaget på en genomsnittlig positiv effekt om mellan 0,11 till 0,16 (beroende på hur medelvärdet räknas ut). Det vill säga en ökning av anslutningsgraden (den procentuella andelen fackligt anslutna arbetstagare) med en procent är associerat med en 0,11 – 0,16 procents ökning av löneandelen. Som konstateras nedan skulle svenska arbetstagare ha avsevärt lägre inkomster än idag om facket inte fanns.

2. Lönespridning och inkomstfördelning

Hur ser inkomstfördelningen ut i vår ekonomi och vad är fackets påverkan?

De flesta studier som WSP gått igenom visar att facket har en positiv inverkan på jämlikheten i inkomstfördelningen. Att fastställa storleken på den effekten är dock inte så enkelt. Det beror bland annat på att den fackliga anslutningsgraden samvarierar med omfattningen av den offentliga sektorn och andra sociala utgifter som exempelvis storleken på utbildningspolitiska utgifter. Dessutom har fackföreningar i många länder arbetat för progressiva beskattningssystem och utbyggda transfereringssystem. Det kan i sin tur stärka de grupper som påverkats av detta att ställa högre krav gällande löneanspråk och omfördelning.

Men sedan 80-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat i Sverige. Det gäller även de flesta andra moderna ekonomier. Som ett mått på ekonomisk jämlikhet används ofta ginikoefficienten som kan anta ett värde mellan 0 och 1, där 0 markerar en perfekt jämlik fördelning av inkomsterna i ekonomin medan 1 markerar en perfekt ojämlik fördelning. På 80-talet hade Sverige en ginikoefficient på 0,2 medan den till 2017 hade vuxit till 0,28 (0,32 om inkomster från kapital räknas med).

Vad beror det ökade lönespridningen på?

I den ekonomiska litteraturen förklaras den ökade inkomstspridningen genom att peka på avregleringar av finansmarknader, sänkt skatt på kapitalinkomster och sänkta marginalskatter på löneinkomster. Men det hör också samman med de faktorer som tidigare tagits upp, som globalisering, teknikutveckling och en pågående strukturomvandling på arbetsmarknaden.

Sammantaget verkar facket för att pressa samman lönerna. Det leder till högre och mer jämlika löner för de som arbetar men också till lägre löner för de som tjänar allra mest och en högre arbetslöshet. Även om inkomstklyftorna ökat i de flesta länder så har de ökat mindre i de länder och inom de branscher där facken har varit starka.

3. Produktiviteten

Hur påverkar facket produktiviteten i en ekonomi?

Frågan kan verka enkel, men produktiviteten är ett komplext mått och påverkas av många faktorer som i sin tur också påverkar varandra.

Som avsnittet om löneandel visade ser vi ett positivt samband mellan en ökad facklig organisering och storleken på löneandelen. Det skulle kunna leda till minskade investeringar eftersom den totala avkastningen på kapital minskar vilket kan påverka produktiviteten negativt. Å andra sidan finns det ett samband mellan facklig närvaro och låg personalomsättning liksom trivsel på jobbet, vilket är faktorer som bidrar positivt till produktiviteten.

Stor spridning på effekten inom studierna

De studier WSP gått igenom, där en del visar på en negativ och andra på en positiv effekt av facklig anslutningsgrad på produktiviteten, visar sammantaget på en effekt som är nära noll. Den negativa effekten av lägre kapitalinvesteringar motverkas troligtvis sådant som en lägre personalomsättning och ett större engagemang hos de anställda.

4. Sysselsättningen

Förenklat innebär kollektivt förhandlade löner som ligger över det värde som lågproduktiva arbetstagare skulle tillföra ekonomin leder till en samhällsekonomisk kostnad i termer av en högre arbetslöshet. Men ett sådant antagande bygger på att facket endast försöker maximera medlemmarnas löner utan att ta hänsyn till vad det får för konsekvenser för sysselsättningen och istället ger detta ansvar till arbetsgivarna. I praktiken tar facken troligtvis med detta i beräkningen vilket gör att storleken på den negativa effekten beror på i hur stor utsträckning facken beaktar detta under förhandlingarna i avtalsrörelsen. Starka fackföreningar har en större förmåga att hålla uppe de lägsta lönerna samtidigt som forskningen visar att starka fackföreningar ofta tar ett större samhällsekonomiskt ansvar för exempelvis sysselsättningen än vad svaga fackföreningar gör.

Den procentuella effekten på sysselsättningen

För att bedöma den samlade effekten av fackets påverkan på sysselsättningen gick WSP igenom paneldata från andra länder. Genomgången visar att en ökning av den fackliga anslutningsgraden med en procent är associerat med en ökning av arbetslösheten med 0,03 till 0,04 procent. Men studier som är publicerade i närtid visar på en mindre effekt än äldre studier. Det beror antagligen på att de använder bättre statistiska metoder som också inkluderar skillnader i centraliseringen av löneförhandlingarna.

5. Den kontrafaktiska analysen

Hur hade Sverige sett ut om facket inte fanns? Som tidigare poängterats är det här en komplex frågeställning. De faktorer vi valt att låta WSP undersöka – löneandel, inkomstspridning, produktivitet och sysselsättning – påverkas i sig av en rad faktorer som i sin tur är beroende av den fackliga anslutningsgraden. I regel är länder med låg anslutningsgrad mer marknadsorienterade också i andra avseenden och i praktiken kan en stark fackföreningsrörelse ha stor påverkan över politiken. Allt detta gör det mer utmanande att måla upp en bild över hur Sverige hade sett ut utan fackföreningsrörelsen.

I de nordiska länderna blir detta tydligt. Socialdemokratiska regeringsinnehav har här skapat ett stort politiskt inflytande också för arbetarrörelsens fackliga gren. När fackföreningsrörelsen växer som politisk maktfaktor ökar också det fackliga medlemskapets värde, samtidigt som lagar anpassas för att underlätta den fackliga verksamheten. På så sätt skapas en självförstärkande dynamik i samspelet mellan den facklig anslutningsgraden och valet av samhällsmodell.

Att försöka beskriva ett Sverige utan fackföreningsrörelse, som i den kontrafaktiska analysen, tycks därför i stor utsträckning handla om att måla upp en bild av ett helt annat land. De flesta utvecklade välfärdsstater har också, eller har haft, en stark fackföreningsrörelse.

I WSPs beräkningar förenklas därför uppgiften genom att helt bortse från det mer indirekta, men högst reella, politiska inflytandet från fackföreningar. Det stiliserade beräkningarna fokuserar istället enbart på fackets direkta effekter på lönebildning och sysselsättning. Beräkningarna bortser alltså från fackets eventuella påverkan på omfattningen av den offentliga sektorn samt utformningen av skatte- och transfereringssystemen.

Vilka ekonomiska konsekvenser skulle det få?

Som tidigare konstaterats har facket en stor inverkan på löneandel och inkomstspridningen.

Med utgångspunkt i litteraturen har WSP gjort antagandet att 9 av 10 löntagare skulle se sina inkomster minska. Ett medelinkomsthushåll (decilgrupp 5 och 6) beräknas få en minskad årlig disponibelinkomst med ca 35 000 kronor (uttryckt i termer av konsumtionsenheter där den negativa sysselsättningseffekten exkluderas). I procentuella termer skulle då 90 procent av löntagarna se sina disponibelinkomster minska med mellan 13 och 15 procent. 2018 var den genomsnittliga årliga löneinkomsten 415 200 kronor enligt SCB. Detta skulle innebära en förlorad årsinkomst om mellan 53 000 och 62 000 kronor för en genomsnittlig löntagare. Det vill säga ungefär 5000 kronor i månaden.

Räkneexemplet visar att endast decilgrupp 10, den grupp som samlar de 10 procent av hushållen med högst inkomster, skulle se sina inkomster öka. Effekten beräknas till +11 procent, vilket motsvarar i snitt 80 000 kronor per år och hushåll. Men det är värt att notera att spridningen är stor också inom den här gruppen. Över hälften av de samlade kapitalinkomsterna skulle gå till den rikaste procenten av befolkningen eftersom kapitalinkomster utgör en stor andel av den samlade inkomsten för dessa människor. I det kontrafaktiska scenariot skulle dessa hushåll få ett genomsnittligt påslag på disponibelinkomsten om ca 400 000 kr per år.

Sammantaget visar alltså den kontrafaktiska analysen att ett Sverige utan fackföreningar hade präglats av lägre löneinkomster för låg- och medelinkomsttagarna, en något lägre arbetslöshet samt högre finansiella kapitalinkomster.

Hela rapporten: Om facket inte fanns – en kontrafaktisk analys