Det globala landskapet håller på att ritas om. Det ställer nya krav på Sverige som kunskapsnation. Och för att klara konkurrensen behövs nya former av samverkan mellan offentlig och privat sektor och ett nytt sätt att se på kunskap och kompetens. Det säger Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, när han gästar Per Lagerström och Ann-Therese Enarsson i Futurions podcast.
Politiken är ofta kortsiktig till sin natur, men förändring tar tid. Teknikskiften och strukturomvandlingar kan vara jobbiga längs vägen, men leder historiskt sett alltid till förbättringar. När Tobias Krantz, med ett förflutet som riksdagsledamot och högskole- och forskningsminister, gästar Futurions podcast Framtidens färdigheter, så är politisk erfarenhet och realism som präglar samtalet.
– Jag tycker att Futurions rapport om Framtidens färdigheter är mycket intressant, säger Tobias Krantz. Det bästa med rapporten tycker jag nästan är det optimistiska och positiva framtidsperspektivet. Politiken blir ofta kortsiktig eftersom politiker måste redovisa vad de faktiskt åstadkommer här och nu, men det politiska samtalet mår bra av längre perspektiv.
Nya samverkansformer
När Ann-Therese Enarsson i samtalet efterlyser en ”Kompetensstrategi 2050” – alltså ett längre och mer strategiskt perspektiv, pekar Tobias Krantz på att både dagens och framtidens behov av ständigt och livslångt lärande och ställer krav på nya former för samverkan mellan offentliga och privata aktörer. Mellan utbildningssektor och näringsliv. Som företrädare för Svenskt Näringsliv och i rollen som ordförande i World Skills Sweden ägnar han mycket energi åt yrkesutbildningen. En utbildning där sök-trycket är lågt, trots stor efterfråga på yrkeskompetens från näringslivet.
– För att klara framtidens kompetensutmaning måste vi utmana och försöka hitta nya former för samverkan mellan skola och arbetsliv och mellan privata och offentliga aktörer. Ansvar och roller för yrkesutbildning har ju förändrats över tid och måste kunna göra det igen, konstaterar Tobias och hänvisar till undersökningar som visar att studenter som gått högskoleutbildningar med tydliga samverkansmoment, både är nöjdare med själva utbildningen och dessutom får en bättre start på karriär och yrkesliv.
Svag Alumni-kultur
Utifrån egna erfarenheter som juridikstuderande vid Uppsala universitet, frågar sig Ann-Therese varför universitetet inte är mer intresserade av de erfarenheter hon har fått med sig i sitt yrkesliv. Som universitets-alumni får hon alldeles för få förfrågningar av den typen. Och Tobias håller med. Vi har en alldeles för svag alumni-kultur i Sverige konstaterar han.
Vem ska betala för kompetensutvecklingen?
Att det råder brist på kompetens både inom offentlig och privat sektor är ingen hemlighet. Och att den bristen kommer att fortsätta att vara en stor utmaning står också ganska klart. Med de prognoser vi ser så pekar Tobias Krantz på en ekvation som inte går att lösa bara med utbildning, utan där både en ökad automatisering och en förbättrad arbetskraftsinvandring måste till för att klara kompetensförsörjningen.
Osökt glider samtalet in på så kallade kompetenskonton. En idé som funnits länge, som fortfarande är aktuell, men som av olika politiska och praktiska skäl inte blivit verklighet.
– Ibland finns det politiska låsningar som gör att bra idéer inte blir verklighet, men sen kan det komma nya öppningar som gör att gamla idéer kan komma tillbaka, konstaterar Tobias baserat på sin politiska erfarenhet. Att det krävs systematiska helhetsgrepp på den här frågan är helt klart, och där tror jag att både politik och arbetsmarknadens parter måste hjälpas åt.
Lyssna på avsnittet med Tobias Krantz här: