Från sovstad till småstad: distansarbetets betydelse för våra sociala kontakter

Aldrig förr har så många svenskar arbetat hemifrån och vi kan räkna med att många kommer att fortsätta att arbeta på distans även när vi har lämnat pandemin bakom oss. Det är ganska uppenbart vad distansarbete betyder för arbetet och arbetsresor. Men vad betyder det på sikt, för våra värderingar och för vårt samhälle. Futurion presenterar två skilda scenarier om hur framtiden kan komma att se ut om vi fortsätter att jobba hemifrån i stor omfattning. 

Distansarbetet minskar våra sociala kontakter med våra arbetskamrater eftersom vi inte längre befinner oss på samma arbetsplats. Samtidigt skapar distansarbetet tidsvinster som en följd av minskad restid vilket gör att vi får mer tid över till annat, exempelvis till sociala kontakter med människor där vi bor.

Carl Melin

Carl Melin, forskningsledare på Futurion.

I denna text beskriver vi två tänkbara framtidsscenarier för de långsiktiga effekterna av ett mer omfattande distansarbete. Dessa scenarier visar på två helt olika utfall för våra sociala kontakter, mellanmänskliga tillit och även för demokratin. I det första scenariot leder det ökande distansarbetet till ökad isolering och polarisering i samhället, medan det andra scenariot tvärtemot innebär större social interaktion än idag. Avslutningsvis diskuteras sannolikheten i dessa två scenarier och vad vi kan förvänta oss i framtiden.

Under scenario 2 redovisas också en undersökning från Novus som visar att 40 procent av de som distansarbetar ägnat mer tid åt att umgås med andra jämfört med tidigare. 12 procent uppger även att de numera lägger mer tid på att vara aktiva i föreningslivet. Det finns alltså tecken på att arbete i bostaden kommer leda till ökad social interaktion där vi bor, även om kontakterna med arbetskamraterna minskar.

När vi talar om ökat distansarbete syftar vi på de arbeten som idag, eller i relativ närtid, är möjliga att utföra på distans. Det är lätt att glömma bort att det inom många sektorer inte är möjligt att göra detta. De förändringar vi beskriver gäller därför främst kontorsarbetande tjänstemän.

Arbetsliv, socialisering och distansarbete

Människan är en social varelse, vi söker närhet och bekräftelse från andra människor. Men det finns stora individuella skillnader, somliga har ett mycket stort nätverk av vänner och bekanta, andra har en liten grupp nära vänner. Det finns de som älskar att röra sig bland andra människor och de som tycker att det är jobbigt.

Arbetslivet är speciellt på det sättet att vi sällan kan välja hur många – eller vilka – människor vi träffar och behöver umgås och samarbeta med. Mer eller mindre frivilligt måste vi ha kontakt med dem vi möter, både arbetskamrater och kunder, vårdtagare och andra, beroende på vad vi har för yrke och arbetsuppgifter.

Under coronapandemin har distansarbetet ökat kraftigt och de flesta verkar överens om att det kommer att fortsätta att ligga kvar på en relativt hög nivå även när pandemin är över. Kombinationen av digitala plattformar för interaktion och informationsarbete, molntjänster och en utveckling med ständiga ökade lokal- och bostadskostnader och pendlingstider i storstadsområdena talar för detta. I en undersökning som Novus genomfört på uppdrag av Futurion uppger 52 procent av arbetstagarna att de har arbetat helt eller delvis på distans under pandemin. Och av dessa tror två av tre att de kommer att fortsätta göra detta även när smittspridningen är över.

På gott och ont kommer distansarbetet för många att vara frivilligt. Fördelen är att det ger arbetstagare bättre möjligheter att styra och planera sitt arbete och om de vill slippa lägga tid på att ta sig till och från arbetsplatsen. En nackdel är att den sociala interaktionen på arbetsplatsen minskar vilket påverkar organisationers kreativitet och innovationsförmåga. Förmodligen kommer arbetstagare som ser ett lägre värde i sociala kontakter med andra att i högre grad välja att arbeta på distans. På så sätt kommer framför allt den påtvingade sociala interaktionen som arbetslivet tidigare har stått för att minska. Du är inte längre ”tvingad” att umgås med dina arbetskamrater vid kaffebordet och i lunchrummet om du hellre avstår. Men de som vill umgås kommer att kunna göra detta, förutsatt att de har kollegor som också vill det.

Distansarbetets sociala konsekvenser

Förutsättningarna för distansarbete har genom digitaliseringen förbättrats under lång tid och pandemin skyndade på den utvecklingen. Däremot vet vi ganska lite om vad de långsiktiga konsekvenserna blir av detta på individ– och samhällsnivå. På individnivå kan vi som ovan nämnts anta att människor som från början söker sig till sociala sammanhang kommer agera och påverkas på ett annat sätt än de som redan från början drar sig för alltför omfattande sociala relationer. Däremot vet vi ganska lite om vad det kommer att innebära för samhället i stort. Vi kan dock få vägledning av den forskning som finns om sociala kontakter, socialt kapital, tillit och demokrati. Det är väl vederlagt att sociala kontakter leder till ett ökat ideellt engagemang och ett mer levande civilsamhälle. Något som i sin tur ökar tilliten och stärker demokratin.

I följande avsnitt diskuteras två möjliga scenarier kring vad vi kan förvänta oss.

Scenario 1: Ökad isolering och polarisering

Här antar vi att distansarbetet fortsätter att öka i snabb takt och att det leder till att arbetstagare blir allt mer isolerade från varandra. Allt fler kommer att träffa allt färre människor rent fysiskt och i stället ha huvuddelen av sina sociala kontakter i olika digitala kanaler. Den minskade interaktionen med arbetskamrater motsvaras inte av att ökade sociala kontakter ökar där vi bor, däremot ökar mer eller mindre anonymiserade kontakter i digitala forum.

I umgänget med andra människor påverkar vi varandra. Eftersom människor som möts på jobbet sällan har exakt samma bakgrund, kunskaper och åsikter så konfronteras dessa faktorer med varandra. Äldre kollegor lär yngre hur man förväntas vara på jobbet och yngre ger de äldre nya perspektiv. Det bryter också ner fördomar och vi vet att de som arbetar med människor med exempelvis annan etnisk bakgrund eller sexuell läggning än de själva blir mer toleranta. I politiska sammanhang talas det ofta om ”kaffebordssamtal”, där kollegor pratar med varandra om aktuella samhällsfrågor. Olika åsikter, verklighetsbilder och perspektiv åskådliggörs, diskuteras och ifrågasätts och den som har missförstått hur något i samhället fungerar kan få detta förklarat av en jobbarkompis.

Arbetslivet har alltså stor betydelse för hur vi interagerar med det omgivande samhället. Men motsvarande socialisering finns även i föreningslivet, när vi träffar våra grannar och vid andra sociala kontakter. Skillnaden mellan dessa kontakter och de i arbetslivet är att de i större utsträckning är frivilliga. Du kan avstå från att vara med i en förening eller att prata med dina grannar, men det är inte lika lätt att undvika sina arbetskamrater.

Ett mer omfattande distansarbete skulle för stora grupper innebära att mycket av arbetslivets socialisering kommer att försvinna. De i huvudsak positiva effekterna av att behöva möta andra människor skulle upphöra och det finns skäl att anta att de som från början tycker att detta umgänge är jobbigt i högre grad än andra kommer att välja bort det. Det blir helt enkelt enklare att isolera sig.

Under senare år har företeelsen av så kallade ”ekokammare” fått stor uppmärksamhet. Ekokammare uppstår när människor endast samtalar med och tar emot information från likasinnade. Sociala medier, exempelvis Facebook-grupper och andra forum på nätet, har bidragit starkt till detta. Tidigare läste de flesta av oss samma morgontidning som våra grannar och kollegor och tittade på samma Rapport-sändning. Numera söker vi information från andra källor, och inte minst Facebook har genom sina algoritmer bidragit till att vi i allt högre utsträckning förses med nyheter som vi ”gillar”. Forskning visar att detta leder till att många främst konsumerar och delar nyheter som bekräftar snarare än utmanar den egna världsbilden, åsikter och eventuella fördomar. Utifrån detta kommer många att i allt högre utsträckning endast interagera socialt med likasinnade utifrån devisen ”kaka söker maka”. Självklart är inte alla digitala kontakter negativa – tvärtom – men däremot sker de ofta med personer som är ungefär som oss själva.

På individnivå innebär detta att den moderering och socialisering som följer av interaktion med andra människor minskar. I stället kommer udda eller extrema åsikter och verklighetsbeskrivningar att förstärkas. Det kommer inte att finnas ett samtal vid fikabordet eller en Rapport-sändning att relatera till. Verklighetsbilden formas utifrån det som skildras i människors olika ekokammare. Med färre sociala kontakter i arbetslivet ökar risken att fler hamnar i sådana.

På samhällsnivån riskerar ökad isolering därför att leda till en ökad polarisering. Människor som är ”annorlunda” blir svårare att förstå och risken ökar för direkt fientlighet. Civilsamhället riskerar även att försvagas på sikt och mest sårbara blir de organisationer som är kopplade till arbetsplatsen, som exempelvis fackföreningsrörelsen. Om inte de fackliga organisationerna klarar av att ”följa med arbetstagarna hem” kommer de förmodligen att tappa många medlemmar, vilket i sin tur lätt blir självförstärkande då lägre organisationsgrad leder till svagare fack som därmed blir mindre relevanta. I takt med att sociala kontakter minskar försvagas även det sociala kapitalet och människors tillit minskar.

När civilsamhället och den mellanmänskliga tilliten försvagas, försvagas även det demokratiska systemet. Också ekonomins funktionssätt och vår välfärd blir på sikt också sämre då mellanmänsklig tillit även är ett smörjmedel för att göra olika affärsöverenskommelser. Länder med låg tillit är även fattiga länder. Inte minst statsvetaren Robert Putnam har visat det i sina studier av skillnaderna mellan det ”rika” norra Italien och det ”fattiga” södra Italien. Det är framförallt skillnaden i socialt kapital som förklarar de ekonomiska skillnaderna. Där människor är aktiva i civilsamhället lär de sig att lita på andra. Och då är det också lättare att bedriva affärer och annan näringsverksamhet.

Scenario 2: Ökad social interaktion

I det andra scenariot har vi samma grundantagande om att distansarbetet fortsätter att öka. Skillnaden är att vi i stället antar att detta leder till en ökad social interaktion och även fler servicejobb i områden där människor bor. När människor inte längre arbetspendlar får de tid över som de använder till att engagera sig i närsamhället, civilsamhället och till möten med vänner och grannar på hemmaplan.

Många människor – framförallt i storstadsregionerna – arbetar och bor på olika platser och tillbringar mycket av sin fritid resandes till och från arbetet. Många bostadsområden är idag en slags sovstäder – ”commuterland” – där människor främst äter och sover. Det lokala serviceutbudet är ofta begränsat till en liten närbutik och enklare restauranger. Behovet är heller inte större eftersom det är möjligt att handla, klippa håret och sköta andra ärenden i närheten av arbetsplatsen eller i köpcentrum på helgerna.

Vi ser också att andelen av befolkningen som är aktiv i föreningslivet är lägre i storstäderna och framförallt i sovstäderna. Det föreningsliv som finns erbjuder främst aktiviteter för barn och ungdomar. De vuxna som inte har hemmavarande barn söker umgänge och upplevelser nära sin arbetsplats medan de som åker hem har fullt upp med att ägna den kvarvarande vakentiden åt just sina barn.

Ett ökat distansarbete kan ändra på detta. När människor får mer tid där de bor kommer de också ha större möjlighet att både konsumera och interagera med andra. Vi ser tecken på detta redan nu. I en ny undersökning från Novus som har genomförts på uppdrag av Futurion uppger 40 procent av dem som distansarbetar under pandemin, att de har fått mer tid för att umgås med andra medan endast 11 procent svarar att de har fått mindre tid för umgänge. 12 procent uppger också att de har kunnat ägna mer tid åt föreningslivet.

Noterbart i Novus-undersökningen är också att de sociala kontakterna bland distansarbetare ökat mest bland boende i Stockholmsregionen, den del av landet som idag har flest ”sovstäder” och längst pendlingstider.

Coronapandemin gör också att Novus-undersökningen förmodligen underskattar distansarbetets positiva effekt på den sociala interaktionen. Detta eftersom vi just nu av smittspridningsskäl undviker kontakter med andra människor. Att effekterna på föreningslivet inte är större är därför naturligt. Ökad social interaktion kan på sikt leda till ett större sådant engagemang, inte minst eftersom umgänge förbättrar föreningarnas förutsättningar för rekrytering. Det finns alltså skäl att följa upp dessa frågor efter pandemin.

I detta scenario antar vi alltså att arbete i bostaden leder till ökad social interaktion där vi bor, även om den sociala interaktionen med arbetskamraterna minskar. Distansarbetet leder till mer levande bostadsområden. Vi kommer få mera av ”småstadskänsla” och mindre ”sovstadskänsla” i våra bostadsområden. Anonymiteten minskar och det sociala kapitalet ökar. Ökat distansarbete kommer också att öka utbudet av restauranger, frisörer och andra serviceinrättningar utanför innerstäderna. Och det kommer också att kunna innebära ett uppsving för föreningslivet och andra delar av civilsamhället, en viktig faktor för en stark och levande demokrati.

På individnivå innebär detta att vi får fler som identifierar sig utifrån sin roll i närsamhället. Man är ”Vendelsöbo” eller ”scoutledare” snarare än ”stockholmare” och ”IT-konsult”. På individnivå blir den sociala interaktionen större och socialisering och moderering minst lika omfattande som bland människor som arbetar ”på jobbet”. Den medmänskliga tilliten ökar.

Som nämndes inledningsvis så har kontakter med människor som inte är som oss själva ofta en starkt socialiserande och modererande effekt. Vid fikaborden tvingas vi konfrontera människor som inte är som oss själva. Sociala kontakter i närsamhället är mer frivilliga och vi kan välja bort att umgås med den granne vars värderingar vi inte alls delar, även om vi ändå ställer upp och vattnar blommorna när denne är bortrest. På arbetsplatsen begränsas socialiseringen av att många av oss arbetar tillsammans med likasinnade, ofta med samma bakgrund gällande exempelvis utbildning. Bostadsområden är ofta mer homogena men sällan helt homogena. Boendesegregationen i våra storstadsområden innebär att vi ofta är mer lika våra grannar än de som bor i andra typer av stadsdelar.

På samhällsnivå leder ökade sociala kontakter till ett ökat förtroende för våra samhällsinstitutioner. Sovstäderna blir småstäder med mer liv under dygnets vakna timmar. Föreningslivet stärks och det gäller även demokratin. Samtidigt kan nya konflikter förstärkas mellan olika områden när fler engagerar sig i sin närmiljö, exempelvis genom så kallade NIMBY-rörelser (Not In My Backyard) där människor motsätter sig bostadsbygganden och annat som de anser stör friden i det egna bostadsområdet. Det kan också uppstå problem om det leder till etniska eller värderingsmässiga enklaver där vi – oavsett vad vi arbetar med – väljer att bosätta oss nära dem som är ”som oss själva”.

Ökat distansarbete behöver heller inte bara leda till mer av ”voice” – det vill säga att människor i högre utsträckning försöker påverka sitt närsamhälle. Det ökar också möjligheten till ”exit”. Om det är möjligt att behålla sitt jobb även vid en flytt kommer många att kunna välja att bosätta sig på en plats som i högre utsträckning tillgodoser ens behov, intressen och värderingar. Den utveckling som finns i inte minst USA där människors politiska värderingar påverkar var de bosätter sig kan bli ännu starkare, vilket också kan bidra till en ökad polarisering. Ökad förankring i närsamhället kan då leda till mindre förståelse gentemot människor som bor på andra platser.

Vilket är det mest troliga scenariot?

Det finns alltid en risk att vi överskattar de långsiktiga effekterna av sådant som sker ”här och nu”. Båda scenarierna ovan utgår från ett fortsatt högt distansarbete, men kanske överdriver vi både den troliga omfattningen av och effekterna av ökat distansarbete och underskattar kraften i andra megatrender som urbanisering och vikten av innovativa och kreativa kluster. Distansarbetet kan mycket väl etablera sig på en nivå som är klart högre än före coronapandemin, men kommer ändå i huvudsak att vara ett komplement snarare än normen för hur människor kommer att arbeta. Även för gruppen kontorsarbetande tjänstemän.

I dagens arbetsliv är innovationsförmåga och kreativitet några av de absolut viktigaste egenskaperna, inte minst eftersom det är sådant som är svårt att automatisera. Företag som kan ta vara på dessa egenskaper är mer konkurrenskraftiga och har högre tillväxt än de som inte lyckas lika bra med detta. Storstäder har visat sig vara överlägsna vad det gäller att attrahera kreativa talanger och att skapa innovativa mötesplatser för dessa.

Det är inte heller bara detta som gjort storstaden attraktiv för många. Människor lockas också av mångfald, kulturutbud och mycket annat. Det är också lättare att vara ”annorlunda” i en storstad där du kan vara mer anonym men också hitta likasinnade. Distansarbetet gör det lättare att dölja din verkliga personlighet för kollegorna. Du är en person på jobbet – där kollegorna mest träffar dig digitalt – och en annan person på din lediga tid. Vare sig du spenderar den i närsamhället eller på nätet.

Ändå sedan den gröna vågen på 70-talet har det diskuterats om människorna kommer att vända storstäderna ryggen och vilja återvända till att bo på landet eller i småstäder. Något som ofta haft ett romantiskt skimmer omkring sig. I realiteten kan vi dock konstatera att storstäderna har växt medan många andra delar av landet tappat befolkning eller har stagnerat. Trots att förutsättningarna för pendling och distansarbete är bättre än någonsin har storstäderna fortsatt att växa.

Om vi ser till de båda scenarierna som beskrivits ovan kommer de nog att delvis förverkligas parallellt båda två. Många människor – framförallt de som från början har minst intresse av sociala kontakter – kommer i högre omfattning att kunna välja att isolera sig för att undvika sina arbetskamrater. Vissa kommer att använda den tid som minskad arbetspendling innebär till att vara mera aktiva i sina närområden och på så sätt fylla sitt sociala behov. Men vi kan konstatera att när färre av oss regelbundet befinner sig på våra arbetsplatser och umgås med och lär känna våra kollegor, så minskar arbetsplatsens och arbetslivets betydelse som socialt nav, och arena för utbyte av åsikter, tankar och perspektiv. För vissa av oss kommer det istället att tillgodoses genom andra arenor – fysiska eller digitala – men vi kommer också få ännu fler ekokammare, där vi främst möter dem som redan delar vår verklighetsbild.

Risken är att vi får ett mer tudelat samhälle. Där människor som vill vara sociala med andra – och sådana som inte är som dem själva – får mer tid och bättre förutsättningar för detta. Samtidigt kommer andra att få minskade sociala kontakter då det blir lättare att välja bort detta. Den ökade polarisering vi sett vad gäller tillit – som även påverkar vår politik – kan därmed förstärkas. Människor med låg tillit väljer bort sammanhang som leder till ökad tillit medan de som redan har hög tillit väljer att engagera sig i sammanhang där den ökar.

Fakta om Novus-undersökningen:

  • 1013 genomförda intervjuer i den yrkesverksamma befolkningen
  • 429 personer har svarat på frågorna som riktar sig till distansarbetande
  • Fältperiod: 7-16/10-2020