Fredrik Segerfeldt från tankesmedjan Timbro vill skriva om den svenska historien. Hans slutsats i rapporten “Den kontraproduktiva arbetarrörelsen” är tydlig: Sverige hade varit rikare utan arbetarrörelsen och fackföreningarna. Det låter enkelt. Det är också missvisande. Futurions vd Ann-Therése Enarsson skriver på Arbetsvärlden debatt idag.
Visst drivs ekonomisk tillväxt av produktivitet, innovation och företagande. Men tillväxt uppstår inte i ett vakuum. Den formas av spelregler, maktförhållanden och tillit. Och det är just där fackföreningarna spelar roll.
Ett sätt att pröva tesen är att ställa en konkret fråga, och den tangerar frågan som Segerfeldt ställer: hur skulle Sverige se ut utan fackförbund? I en kontrafaktisk analys från 2020 genomförd av WSP på uppdrag av Futurion jämfördes dagens Sverige med ett scenario där fackföreningar saknas.
Resultatet är tydligt. Vanliga löntagare skulle ha betydligt lägre inkomster. För en genomsnittlig arbetstagare handlar det om omkring 60 000 kronor mindre per år. Samtidigt skulle klyftorna vara större. Den rikaste tiondelen skulle dra ifrån medan resten förlorar ekonomiskt.
Det är ingen abstrakt räkneövning. I länder utan starka fackföreningar finns en stor låglönearbetsmarknad där människor ofta behöver flera jobb för att klara försörjningen. Det är den verklighet ett Sverige utan fack i praktiken skulle närma sig.
Det Segerfeldt skissar på, ett rikare Sverige utan fack, är alltså inte vad forskningen pekar på. Det är motsatsen. Och bilden bekräftas när man lyfter blicken till hur Sverige faktiskt presterar i dag.
I april publicerade Futurion rapporten Mellan myt och mätning, skriven av professor Jesper Strömbäck och baserad på 43 internationella rankningar. Resultatet är otvetydigt. Sverige hamnar bland de fem främsta länderna i hälften av indexen och bland de tio främsta i fyra av fem. På område efter område är bilden densamma: Sverige är ett av världens främsta länder att arbeta, leva och driva företag i.
Det vore en sak att hävda att Sverige är hotat. Men Segerfeldts tes är att det redan är förstört. Den tesen lever inte i samma verklighet som data. De få index där Sverige rankas lägre, som Economic Freedom of the World, bygger som Strömbäck noterar uttryckligen på antagandet att ekonomisk frihet förutsätter låg skatt och liten offentlig sektor. De mäter premissen i Segerfeldts argument, inte utfallet. Trots det rankas Sverige i topp på i princip allt annat: innovation, konkurrenskraft, hållbarhet, jämställdhet, mänsklig utveckling, social rättvisa.
Här ligger det skarpaste i Strömbäcks resonemang. Han varnar för det han kallar ett selektivt användande av forskning och fakta, att man lyfter fram en typ av statistik och bortser från resten, för att uppnå en önskad bild. Segerfeldts rapport är ett mönsterexempel. En enda variabel, löneandelen i industrin från 1870 till 2000, får bära beviset för att hela arbetarrörelsen varit kontraproduktiv. Övriga mått på hur det svenska samhället presterar lyser med sin frånvaro.
Till detta kommer de tjugofem år som rapporten täcker men inte tolkar. Segerfeldts egna kurvor visar att svensk lönebildning fungerade dåligt mellan 1975 och 1995, men att reallönerna började stiga igen från mitten av nittiotalet och att Sverige slutar halka efter. Vad hände? Industriavtalet 1997. En frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och fack utan statlig inblandning som etablerade en hållbar lönebildning kring industrins märke. Resultatet blev stadiga reallöneökningar under ett kvartssekel. Det nämns inte en enda gång i Segerfeldts 56-sidiga rapport.
Hans räkneövning, där Sverige skulle varit 68 000 kronor rikare per person utan svensk partsmodell, räknar mot ett scenario där partsmodellen själv löste det problem den anklagas för att ha skapat.
Det är därför hela tesen vacklar. Den ekonomihistoriska analysen lutar sig mot en period där det redan finns konsensus om att lönebildningen fungerade dåligt. Men den hoppar över den period då parterna själva löste det. Och dagens Sverige, det som faktiskt går att mäta, ser inte ut som ett land i förfall. Det ser ut som ett av världens mest framgångsrika samhällsbyggen.
Därmed inte sagt att Sverige inte står inför utmaningar.
Arbetslösheten är hög samtidigt som kompetensförsörjningen är akut inom många områden. AI förändrar arbetslivet snabbare än politiken hinner reagera. Den åldrande befolkningen pressar välfärdens finansiering. Det är legitima frågor, och alla idéer behövs i den diskussionen. Men diskussionen blir mer trovärdig om den utgår från det Sverige som faktiskt finns.
Sverige rankas i topp i fyra av fem internationella jämförelser. Det är inte facit över ett misslyckande. Det är facit över ett samhällsbygge där starka fackförbund, en utvecklad partsmodell och ett konkurrenskraftigt näringsliv tillsammans skapat något som andra länder studerar för att lära av.
Ann-Therése Enarsson, vd, Tankesmedjan Futurion