Futurion har bett fem opinionsbildare med konservativa och liberala värderingar att reflektera över facket och partsmodellen.
Syftet är att bredda diskussionen och belysa olika perspektiv på partsmodellen som formar den svenska arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadens osynliga hand
Tove Hovemyr, ledarskribent och debattredaktör på Upsala Nya Tidning, jurist och tidigare samhällspolitisk expert på den gröna och liberala tankesmedjan Fores
Tove Hovemyr
Det är femton år sedan Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) utmanade den svenska modellen med den uppkäftiga kampanjen ”Fuck facket 4-ever”. Det var min första valrörelse som medlem i Liberala ungdomsförbundet. Hemma hade jag växt upp med föreläsningar om den svenska modellen vid köksbordet. Det fack jag kände till var det som då hette Jusek (i dag Akavia) där min pappa har jobbat större delen av min uppväxt. Jusek som genom åren förespråkat individuell lönesättning, tagit ställning för individualiserad föräldraförsäkring och som utjämnat löneskillnader inom tidigare mansdominerade branscher.
I min värld fanns det därför inte en enhet som hette ”facket”. De olika fackförbunden kunde ju stå för vitt skilda saker. Sett till LO, som det var uppenbart att CUF menade med ”facket”, jobbade Jusek med helt andra värderingar där individualism, strävsamhet och arbetslinjen var ledande. Liberala värderingar.
Så när CUF gick ut med sin kampanj fattade jag först inte vad de höll på med. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte var jag som hade missat något. Det var CUF som med parollen om ”facket” – som en enda entitet – visade på bristande kunskaper om den svenska modellen.
De hade fel då. Och de liberala och borgerliga debattörer som förbehållslöst hatar ”facket” än i dag har också fel.
“David behöver rätt vapen för att kunna stå emot Goliat”
Den svenska modellen har nämligen på många sätt varit avgörande för individens frihet på arbetsmarknaden, och är fortfarande att föredra framför statliga regleringar.
Liberaler vill som bekant skydda individen från den stora staten, med olika rättigheter som ett grundskydd. Det är inte minst viktigt på grund av de rejält ojämna styrkeförhållandena mellan en enskild individ och statsapparatens fulla resurser. Med individens frihet och bästa för ögonen så finns det också skäl för liberalen att vilja skydda individen från arbetsgivarens maktutövning, eftersom arbetstagaren är i beroendeställning till sin arbetsgivare.
David behöver rätt vapen för att kunna stå emot Goliat.
Med facken har individen mycket större motståndskraft än om hon hade stått ensam. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att kalla fackförbunden för en slags arbetsmarknadens osynliga hand.
Med hjälp av facket kan arbetstagarna både veta och hävda sitt värde på arbetsmarknaden. Men en ensam arbetstagare är för det mesta utbytbar. Ett helt arbetslag – eller rentav en hel yrkeskår – är inte det.
Den svenska modellen har levererat flera frihetsreformer för individen, som utjämnade styrkeförhållanden vid löneförhandling, rätt till semester, övertidsersättning, företagshälsovård, tjänstepension, mer jämställdhet genom föräldrapenningstillägg och så vidare. Rättigheter som i dag tas för givna.
Varför uppfattas inte facket som liberalt?
Vad beror då motståndet mot facket hos många liberaler på? Vad fick CUF att trycka ut ”Fuck facket”?
För det första beror det på att en del liberaler inte förstått skillnaden mellan att vara pro market och att vara pro business. Inte minst efter näringslivets många och uthålliga satsningar för att skola framtida makthavare bland liberala och borgerliga partier. För den som är pro business tar det emot att företag ska begränsas som arbetsgivare, eller riskera utpressas till kostsam kollektivavtalsanslutning.
Det senare är också på många sätt problematiskt. Men den liberal som inser att pro market är något annat än att värna enskilda företags intressen har inte samma instinktiva aversion mot fackförbund. För den liberalen vet att en fungerande och verkligt fri marknad, är en marknad där aktörerna kan verka på lika villkor. Det är därför liberaler inte motsätter sig konkurrenslagstiftning. I arbetsmarknadens fall översätts det till arbetsrätten och framför allt den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter förhandlar med jämn maktbalans.
För det andra – vilket är det viktigaste skälet – har flera fackförbund en historia av att inte respektera den enskilde individen när vad facket anser är kollektivets bästa ska föras fram. Ett kollektiv som vill köra över den enskilde individen är en given motståndare för liberaler.
Mest besvärande är LO:s kollektiva tvångsanslutningar av fackmedlemmar till Socialdemokraterna, Byggnads ”Go home”-plakat mot arbetskraftsinvandrare eller annan protektionism, och givetvis grupptrycket att bekänna sig som sosse på arbetsplatser med S-nära fackklubbar, vilket hämmar den fria åsiktsbildningen.
Förlegade S-kopplingar och kollektivism
Många fackförbund är därför också högst skyldiga till att ha närt en inneboende skepticism hos liberaler. Särskilt när det inom flera S-nära fackförbund fortfarande finns kvar kollektivistiska inslag som förtrycker individuella medlemmar.
Ett högaktuellt exempel är debatten om LO:s ekonomiska bidrag till Socialdemokraterna. Givetvis går det inte att förneka att Tidö-regeringens vilja att reglera pengaflödet främst verkar handla om politisk revanschism, särskilt när det kommer samtidigt som förslagen om begränsningar av partilotterierna. Udden är uppenbart riktad mot S.
Men LO och i förlängningen S har också sig själva att skylla för att konflikten har uppstått. Varför har inte LO självreglerat detta tidigare? Särskilt i ljuset av att medlemskåren blivit allt mer politiskt diversifierad. Visst ska det stå föreningar fritt att göra vad de vill med sina pengar. Men man kan inte blunda för att en så stor organisation som LO också kan utgöra Goliat för en enskild medlem.
Den lösning som nu är på bordet, med en opt-out-möjlighet för medlemmar att slippa låta deras medlemsavgift gå till ett parti, borde ha kommit inifrån för länge sedan.
Dags att uppdatera analysen
Med det sagt finns det goda exempel där andra fackförbund har intagit en mer individualistisk approach, som borde tilltala liberaler. Ett exempel är kraven på individuell lönesättning tillsammans med tillgång till lönestatistik, vilket särskilt har hjälpt kvinnor inom mansdominerade branscher att få bättre betalt. Ett annat är fackförbund som förespråkar individualiserad föräldraförsäkring, en avgörande reform för att uppnå jämställda livsinkomster i framtiden. Ett tredje exempel är fack som möjliggör klassresor och tar människor från utanförskap in i ekonomisk självständighet, genom bland annat validering eller etableringslotsar.
Som liberal anser jag alltså att det finns läxor för såväl fackförbunden som liberaler att göra.
Fackförbunden måste göra upp med kollektivistiska strukturer som förtrycker enskilda medlemmar. De fackförbund som sätter individen i främsta rummet, inte arbetstagarkollektivet, har mycket förtroende att vinna hos liberaler.
De liberala eller borgerliga debattörer som gärna säger ”fuck facket” behöver uppdatera sin analys och inse att facket inte behöver vara synonymt med LO:s mest repressiva inslag. Tvärtom kan fackrörelsen med dess osynliga hand förmå arbetsmarknaden att värdera och värna den enskilda individen och hennes frihet, som så många gånger tidigare.
Den svenska modellen är, trots allt, mer frihetlig än alternativen.
Läs alla reflektioner och mer om Futurions serie ”Fackets väg framåt – fem reflektioner” här»