Futurion har bett fem opinionsbildare med konservativa och liberala värderingar att reflektera över facket och partsmodellen.
Syftet är att bredda diskussionen och belysa olika perspektiv på partsmodellen som formar den svenska arbetsmarknaden.
Partsmodellen angår alla – oavsett politisk hemvist
Joakim Pettersson, chef för Samhälle & Utredning på Ledarna, Sveriges chefsorganisation
Joakim Pettersson
När jag var yngre var mina känslor för den svenska partsmodellen mycket svala, ska erkännas. Inte så att jag var en hårdnackad motståndare, men jag var kritisk och kände inget engagemang för modellen. Jag ansåg att facket många gånger agerade oproportionerligt och maktfullkomligt mot de företagare som inte ville teckna kollektivavtal. Och för egen del hade jag inte en tanke på att gå med i facket under mina första tio år i yrkeslivet. Det kändes inte relevant.
Så här i efterhand kan jag se att jag saknade kunskap och förståelse för modellen ur ett bredare samhällsperspektiv. Jag var också präglad av mina studier i nationalekonomi och tog fasta på insider-outsiderteorins tes att facket agerar i de egna medlemmarnas intresse och driver upp lönerna för de med arbete samtidigt som det höjer trösklarna för dem som står utanför arbetsmarknaden. Och jag kände själv identifikation med dem som stod utanför. Under den här perioden fanns det inte på kartan att jag en dag skulle jobba fackligt och skriva texter till partsmodellens försvar. But the times they are a-changin’.
I dag menar jag att det finns starka skäl för alla – oavsett om man kallar sig liberal, konservativ eller socialdemokrat – att försvara den svenska partsmodellen. En minskad facklig anslutningsgrad, sjunkande kollektivavtalstäckning och politisk inblandning i lönebildningen borde oroa långt fler än arbetsmarknadens parter och politiker till vänster om mitten. Även borgerliga politiker och opinionsbildare har all anledning att motverka en försvagning av modellen.
Orostider kräver stabila institutioner
Det räcker med att se vilken nyhetssändning som helst för att konstatera att samhället står inför ett flertal komplexa problem. Klimatförändringarna kräver snabba omställningar, teknisk utveckling med AI förändrar arbetsmarknaden i grunden, och geopolitisk instabilitet med krig i Europa ställer betydligt högre krav på krisberedskap och försvarsförmåga. Samtidigt ser vi hur organiserad brottslighet och korruption hotar den trygghet och tillit som länge präglat Sverige. Lägg därtill utmaningar med kompetensförsörjning, kvalitet i välfärdssektorn och den demografiska utvecklingen med åldrande befolkning och lågt barnafödande.
I mötet med komplexa problem är det mänskligt att söka efter enkla lösningar. Vi vill gärna få en känsla av kontroll, att någon ska bringa ordning i oredan och lösa problemen. I det ljuset är det inte svårt att förstå de politiska framgångarna för politiska ledare som ger sken av styrka och handlingskraft. Historien visar att auktoritära krafter ofta vinner mark i tider av oro och rädsla, i samhällen där institutioner försvagas och där tilliten mellan människor urholkas.
Här spelar den svenska partsmodellen en avgörande roll. Genom kollektivavtal och samförståndslösningar mellan arbetsmarknadens parter motverkas polarisering och det bidrar till att skapa stabilitet, kontinuitet och förutsägbarhet. Förhandling och kompromiss, snarare än konflikt och konfrontation, är modellens kärna. Det bygger förståelse och ömsesidig respekt – en motvikt till populismens och den politiska extremismens splittrande krafter. Men det är en relativt trögrörlig process som kräver tid.
Mer än en rättvisefråga
Traditionellt har facklig organisering och partsmodellen motiverats utifrån argument om jämlikhet och rättvisa. Det handlar om att balansera maktförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilket gynnar en mer rättvis lönefördelning och bättre arbetsvillkor. Det är ett viktigt argument. Men det finns även andra argument som borde tilltala borgerliga debattörer och beslutsfattare.
Ur ett liberalt perspektiv kan partsmodellen ses som ett skydd mot statlig inblandning i lönebildningen. Den ger arbetsmarknadens parter friheten att själva reglera spelreglerna utan politiska ingrepp. Besluten fattas närmare de som berörs, vilket är viktigt för legitimiteten. Det stärker civilsamhället och minskar behovet av tvingande lagstiftning. För konservativa kan modellen ses som en stabiliserande kraft som värnar institutioner och gemenskaper från snabba och politiskt motiverade förändringar.
En modell för innovation och omställning
Den svenska arbetsmarknaden är också känd för sin förmåga att hantera förändring. Genom trygghetssystem och omställningsstöd kan anställda snabbt ställa om när branscher förändras eller jobb försvinner. Detta är en modell som skapar flexibilitet utan att lämna individer i sticket – en fördel i en värld där strukturomvandling, teknologisk utveckling och behovet av omstruktureringar snabbt kan omkullkasta villkoren för hela branscher.
Vidare gör kollektivavtalen att företag och anställda tillsammans kan hitta lösningar på hur ny teknik implementeras på ett sätt som både gynnar både produktivitet och trygghet. Förra årets nobelpristagare i ekonomi, Daron Acemoglu, har lyft fram att branschövergripande avtal mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer skapar större utrymme för anpassning till nya teknologiska förändringar. Ny teknik kan introduceras på sätt som är fördelaktiga också för arbetstagarna, inte bara kapitalägarna. I Sverige ser vi just detta i praktiken – en arbetsmarknad där innovation kan ske utan att det leder till strejker eller våldsamma protester på gator och torg.
Partsmodellen – en framtidsfråga
På svensk arbetsmarknad omfattas nio av tio anställda av kollektivavtal. Det innebär att de inte bara har reglerade löner och arbetsvillkor, utan också tjänstepension, försäkringar och föräldralön. Modellen skapar ekonomisk trygghet utan att det belastar staten med ökade utgifter – en aspekt som borde tilltala alla de som värnar sunda offentliga finanser och ett lägre skattetryck.
Eftersom samarbete och förhandlingsvilja är helt centrala inslag i modellen bidrar den till låg konfliktnivå på arbetsmarknaden. Sverige har väsentligt färre konfliktdagar, även jämfört med våra nordiska grannländer trots att vi var en betydligt större arbetsmarknad. I en tid där social tillit minskar, och där desinformation och misstro sprids snabbt, blir institutioner som bygger på samförstånd än viktigare. När förtroendet mellan parterna på arbetsmarknaden är högt, minskar behovet av statlig kontroll och detaljreglering – något som alla frihetsvänner borde uppskatta.
Trots att den svenska partsmodellen mött och alltjämt möter utmaningar, har den varit en stor tillgång genom de ekonomiska och politiska förändringar som skett under de senaste 30–40 åren. Och som väl är så står den sig fortsatt relativt stark. I en osäker värld behöver vi institutioner som balanserar stabilitet och sammanhållning med behovet av innovation och förändring. Att värna och stärka partsmodellen är därför en fråga som angår alla – oavsett ideologisk hemvist.
Läs alla reflektioner och mer om Futurions serie ”Fackets väg framåt – fem reflektioner” här»