Futurion har bett fem opinionsbildare med konservativa och liberala värderingar att reflektera över facket och partsmodellen.
Syftet är att bredda diskussionen och belysa olika perspektiv på partsmodellen som formar den svenska arbetsmarknaden.
Den svenska modellen för individens och arbetsmarknadens frihet
Christer Nylander, ordförande Ohlininstitutet och före detta riksdagsledamot (L)
Christer Nylander
Liberalism är att värna individens frihet forma sin personlighet. Om människor väljer olika sätt att leva är det bra för samhället, konstaterar John Stuart Mill i Om friheten. Det är en ståndpunkt som känns radikal i dessa tider då livsval som avviker från det förment normala ofta betraktas med skepsis och där staten förväntas avgöra vilka åsikter som är i enlighet med svenska värderingar. Målet för liberaler är alltså individens frihet. Medlen är många; tolerans, yttrandefrihet, jämställdhet, rättssäkerhet och marknadslösningar för att bara nämna några.
Vem ska bestämma spelreglerna på en marknad?
Staten kan både öka och minska människans möjligheter att forma sitt liv. På samma sätt är det med marknaden. En välfungerande marknad vidgar individens frihet genom att ge möjlighet att starta företag, hitta försörjning och konsumera fritt, men spelreglerna på marknaden kan också minska den individuella friheten.
Det finns olika sätt att bestämma hur spelreglerna på en marknad ska se ut. Aktörerna kan själva skapa regler via vanor och överenskommelser eller kan staten bestämma vad som ska gälla. Det finns fördelar och nackdelar med båda dessa sätt. En avgörande skillnad mellan dem är förstås att staten har våldsmonopol, på en välfungerande marknad har individen alltid alternativ.
Den som gör en sak återkommande blir ofta bättre på det än den som bara gör saken en gång. I alla fall har hon mer information och erfarenhet. En firma som säljer en bil har mer information om både bilar och bilmarknaden än den som byter bil vart fjärde år. Det ger ett övertag i den enskilda situationen, men också större möjligheter att påverka de långsiktiga regelverken på marknaden. Om det finns få eller endast en aktör på marknaden är konsumentens makt mindre än om det finns många.
Hur skillnader i makt hanteras
Om man vill göra något åt en obalans på marknaden kan man använda olika medel. Staten kan införa lagar som skyddar konsumenten och ställer krav på företag. På 1890-talet skapades till exempel anti-trust lagar i USA för att stärka konkurrensen och bekämpa monopol. En annat sätt att stärka konsumenters intressen är att de bildar föreningar.
Individer är inte bara säljare och köpare på marknaden utan också ägare och arbetare. På bilfirman har ägare och anställd delvis gemensamma och delvis motstridiga intressen.
Det finns skillnad i makt också på denna marknad. Om det saknas arbetskraft på ett område, eller är brist på arbetskraft rent generellt, stärks löntagaren. Om det råder arbetslöshet eller finns få arbetsgivare på orten (eller i sektorn) är löntagarens makt svagare. Större arbetsgivare som har råd att bygga upp särskild arbetsgivarkompetens och HR-avdelning, har en starkare ställning än en oorganiserad arbetstagare med liten kunskap om arbetsrätt och lönestatistik. Den som utför gig har svagare ställning än den som har tillsvidareanställning.
Organisering är ett sätt att utjämna ojämlikheten. Lagstiftningen är ett annat. Det finns för- och nackdelar med båda sätten.
Lagstiftning till vilken grad?
Om föreningarna för arbetsgivare och arbetstagare är hyfsat jämnstarka, är det ofta bra att låta dem komma överens om regler för den specifika marknaden. Eftersom lagstiftning är en långsam process och lagar måste vara hyfsat generella, finns det anledning att tro att reglerna blir mer anpassade efter den aktuella situationen om de tas fram av parterna.
Generell lagstiftning skapar likhet mellan olika sektorer och delmarknader, men det är inte alltid säkert att likhet är det man eftersträvar, kanske snarare likvärdighet. Det kan krävas olika lagar och regler för att parter på olika marknader ska ha lika förutsättningar.
Styrkeförhållandena på olika marknader varierar. I sektorer där det finns naturliga monopol behövs annan reglering än en marknad som präglas av många små aktörer. På en ny och entreprenöriellt präglad marknad är förutsättningarna andra än på en marknad som konsoliderats. Om arbetstagarna är svåra att organisera på en marknad kan lagstiftning vara en möjlig väg för att nå bättre balans.
Det är ungefär så den svenska partsmodellen ser ut. Parterna förhandlar, skapar regler och löser tvister så långt möjligt. Men ibland behövs lagstiftning för att säkerställa grundläggande villkor eller jämna ut obalanser.
Risker med den svenska modellen
Det uppstår problem när man blandar så att lagstiftning används ibland och partsförhandlingar ibland. Det finns gott om exempel på när den ena parten argumenterar för att staten måste avgöra en tvistefråga till den egna fördelen. Det går inte att förhindra detta, men man bör åtminstone vara öppen med att det är ett avsteg. För varje avsteg riskerar man att underminera modellen. Om staten ska kliva in och lagstifta om det ena, varför då inte om det andra? Om ena parten använder sig av staten när man anser det nödvändigt, varför då inte den andra?
En annan risk är att parterna kommer överens om sådant som gynnar dem båda och lastar över kostnaderna på en tredje part. Ett exempel på detta är när parterna kom överens om förändringar i LAS som förutsatte att skattebetalarna sköt till stora resurser. Det kan vara rimligt om det allmänna inte bara får kostnaderna utan också förväntas få uppenbara vinster så som en bättre fungerande arbetsmarknad. Men även här bör man vara medveten om att sådana lösningar riskerar underminera modellen.
En tredje risk är att partsföreningar kan skapa villkor som inte värnar individens frihet. Till exempel genom att skapa höga trösklar in på marknaden. Därför kan inte staten helt överlämna makten till parterna utan måste värna grundläggande rättigheter som äganderätt, föreningsfrihet, näringsfrihet och konkurrens.
Ingen perfekt modell, men bättre än alternativen
Individens möjlighet att forma sitt liv är större i en dynamisk ekonomi med högt välstånd. Men även ett intolerant och auktoritärt samhälle kan skapa välstånd. För en liberal räcker därför inte ekonomi som måttstock. Men det finns ytterligare skäl till att värna den svenska modellen; den fungerar hyfsat och den sprider makt. Genom att skapa och värna maktspridning i samhället individen vända en makthavare ryggen och i stället förlita sig till en annan. Finns det dessutom fler maktcentra inom staten (demokrati), inom marknaden (frihandel och konkurrens) och inom civilsamhälle (pluralism och föreningsfrihet) ökar friheten ytterligare.
Det pragmatiska argumentet för den svenska partsmodellen är att den fungerar hyfsat. Modellen bidrar till långsiktig internationell konkurrenskraft, bra omställningsförmåga, relativt få konflikter och goda arbetsvillkor. I värderingen av modellen ska man också väga in att det inte är säkert att konkurrenskraft, arbetsvillkor och arbetsfred skulle upprätthållas bättre i en annan modell. Även om det finns skäl att peka på den svenska modellen har sina brister så gäller ju också att alla alternativ till denna har för och nackdelar.
Det finns ingen perfekt modell. Risken med att söka det perfekta är att man antingen blir handlingsförlamad eller är beredd att göra allt för att nå det perfekta och krossar några ägg på vägen dit. Det var en insikt som tidigt skiljde liberaler från revolutionärer och konservativa. Jag tror att det är en viktig utgångspunkt för all politik att inte sikta efter det perfekta utan att göra något bra och sedan ständigt försöka förbättra. Av det skälet är det i grunden bra att den svenska modellen ständigt är under diskussion och ifrågasättande. Det är så den successivt kan förbättras.
Läs mer om Futurions serie ”Fackets väg framåt – fem reflektioner” här»