Artikelserie om övervakning i arbetslivet och maktens nya uttryck
Del 3: Är löntagare lata?
– av Daniel Bodén
Jag blev nyligen uppmärksammad på att det finns något som i folkmun kallas för ”muskittlaren” – en uppfinning som genom små vibrationer får din datormus att röra sig.
Daniel Bodén, lektor och forskare i etnologi vid Södertörns högskola
Och vad är poängen med det då? undrar säkert någon. Jo, poängen är att hindra skärmsläckaren från att slå på och – än viktigare – att se till att aktivitetsstatusen på ditt Teamskonto förblir grön. På så sätt befinner du dig, i chefens ögon, på jobbet även när du inte sitter vid datorn.
”Vad oärligt”, tänker säkert någon.
”Höjden av lathet!” tycker någon annan.
Muskittlaren är dock bara ett exempel för ett mer omfattande fenomen. En enkel sökning på Amazon visar att det finns åtminstone 77 olika varianter. De finns i fysisk form, men också som mjukvaror som simulerar musrörelser och tangenttryckningar. De säljs öppet, används i stor skala och går ibland under benämningen ”anti-bossware”.
Att simulera närvaro och manipulera hur arbetstid dokumenteras är emellertid inget nytt. Jag kan själv minnas hur kollegorna på slakteriet där jag arbetade som ung turades om att på lugna fredagseftermiddagar stanna kvar och stämpla ut kamraterna som gått hem tidigare. Vår avdelning arbetade inte på ackord. När andra avdelningar jobbade upp tempot och arbetade in raster, hade vi – när jobbet väl var klart – väldigt lite att göra. Många gick hem, trots risken att bli påkomna.
År 2013 polisanmäldes 25 anställda vid LKAB efter att på liknande sätt ha manipulerat tidsrapporter så att det såg ut som att de arbetat längre än de faktiskt gjort. Men i praktiken handlade det om att arbetet varit klart tidigare. Inom transportsektorn berättar bilbud att de ibland brukar välja att stanna och ta paus intill korsningar och påfarter för att kunna hänvisa till stopp i trafiken om chefen ifrågasätter varför GPS:en visar att deras bilar står stilla och leveransen riskerar att bli senare än planerat.
På fabriker, kontor och ute på vägarna – genom historien finns åtskilliga exempel på samma sak.
I sin avhandling om så kallat ”tomt arbete” från 2014 visade sociologen Roland Paulsen att olika former av maskning är mycket vanligt. I intervjuer uppgav anställda att de kunde ägna upp till hälften av arbetsdagen åt annat än sina arbetsuppgifter. Andra studier pekar på mer försiktiga siffror – mellan 1,5 och 3 timmar per dag. Paulsen konstaterade att maskning och mygel är mest framträdande där arbetsgivarens kunskap om arbetets innehåll är begränsad. När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Frågan är hur vi ska förstå dessa iakttagelser. Är löntagare helt enkelt lata och oärliga? Behövs det mer finmaskig övervakning för att säkerställa att arbetet verkligen utförs? Eller finns det andra sätt att förstå förekomsten av mygel?
Frågan är delvis vad som kommer först: fusket eller övervakningen.
Det är svårt att inte se fusket som ett slags svar. Inte organiserat. Inte öppet, men ändå återkommande. Som om varje försök att göra arbete mer synligt och mätbart också framkallar sätt att göra det mindre så.
Att muskittlaren fått genomslag måste ses i relation till något. Om hur vi disponerar vår tid inte ifrågasattes, skulle behovet av att simulera arbete knappast finnas. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med digital övervakning i arbetslivet: program som registrerar tangenttryckningar, system som mäter aktivitet, GPS-baserad spårning. Data på området är ännu bristfällig, men i vissa undersökningar uppger en majoritet av arbetsgivare att de använder sådana tekniker.
Ser vi på frågan historiskt framträder ett tydligt mönster. Nya kontrollteknologier möts nästan alltid av missnöje. Olika epoker har haft sina sätt att kontrollera arbetstiden: vällingklockor, dagsverksstickor, tidsstudier, stämpelkort och färdskrivare… Idag GPS, appar och algoritmer. Alla har de mötts av nya motstrategier.
Reaktionerna handlar sällan om tekniken i sig, utan om vad den signalerar. Att inte bli trodd. Att behöva bevisa något som tidigare tagits för givet. Att den egna förmågan att bedöma när ett arbete är utfört och hur det kan utföras på ett säkert sätt ifrågasätts.
Kontrollteknologierna framstår då inte bara som neutrala verktyg. De uttrycker ett tyst ställningstagande: att arbetstid måste övervakas, att närvaro måste verifieras, att anställda inte fullt ut är att lita på.
När abstrakta kontrollsystem för arbetet appliceras är det inte de konkreta förhållandena som tas i beaktning. Därför uppstår olika sätt att anpassa sig till kontrollsystemens utformning och logik. Att lämna datorn en stund för att inför mötet samla och skriva ner sina tankar. Att vila ett par trötta ögon. Att välja att utföra uppgiften snabbare för att hinna ta en rast, eller samtala med en kollega. Att anpassa rapporteringen till systemets logik och för att tillgodose situationens faktiska behov.
Ur ett perspektiv är detta avvikelser.
Ur ett annat framstår det som försök att få arbetsvardagen att fungera inom givna ramar.
Sådana handlingar kan ses som sätt att bevara handlingsutrymme. Inte som öppet motstånd, utan mer lågmält. Att dra ner tempot lite. Att tolka instruktioner generöst. Att hitta små mellanrum i ett annars tvingande system – handlingar som sällan syns i arbetsbeskrivningen, men som ofta är avgörande för hur arbetet blir gjort.
Betraktar man dessa praktiker över tid framträder en växelverkan. Nya former av kontroll följs av nya sätt att undandra sig kontrollen. Inte nödvändigtvis som medveten strategi, men som en konsekvens av hur människor reagerar på begränsningar. Resultatet blir ofta fördjupad övervakning i en evig spiral.
Mänskligt handlande låter sig inte utan vidare standardiseras. Tid i arbetslivet är inte bara en kvantitet. Den är också en erfarenhet. Den känns olika beroende på tempo, innehåll och sammanhang. När tid reduceras till minuter uppstår en spänning mellan dessa dimensioner. Och det är i spänningsfältet däremellan som de praktiker som beskrivs som avvikelser uppstår.
Är löntagare lata? Fråga hellre vad de handlingar som så ofta tolkas som lathet och oärlighet är ett uttryck för. Vad är det som försvaras?
En önskan om inflytande över den egna arbetssituationen.
En vilja att bli bemött med tillit snarare än misstanke.
Ett behov av att anpassa arbetet till kroppens och situationens krav.
Daniel Bodén
Lektor och forskare i etnologi vid Södertörns högskola.
Om artikelserien
Futurion har bett fem skribenter att dela aktuella perspektiv på övervakning och integritet i arbets- och samhällslivet. Syftet är att synliggöra maktens nya uttryck i en allt mer datadriven vardag där gränserna mellan kontroll, trygghet och frihet är under omvandling.