Den 24 april arrangerade Futurion ett hackinarium om framtidens organisering, mobilisering och engagemang.
Förena och förändra
Inledde gjorde Carl Melin, forskningsledare Futurion, med en presentation av de viktigaste slutsatserna från rapporten Förena och förändra – Om facklig organisering i framtiden
”Samarbete är inget som särskiljer människan från jordens övriga arter. Tvärtom. Hos såväl myror som elefanter existerar intrikata system för samarbete – processer som håller individer vid liv så att de kan föröka sig och hålla grupperna intakta.
Organiserat samarbete krävs för att grupper ska stå pall för framtidens oväntade prövningar. När en olycka sker, och olika individer antar olika roller i processen att lindra konsekvenserna av det som inträffat, uppstår samarbete spontant. Någon ringer SOS Alarm, en annan börjar utföra hjärt- och lungräddning, en tredje stoppar trafiken och så vidare. Men i bakgrunden vilar omfattande förberedelser och träning i samarbete på institutionaliserat vis, det som kallas för organisering.
Människor har många olika skäl att gå samman och organisera sig. Överlevnad är ett av det mest grundläggande. Men det kan också handla om en vilja att sprida sina idéer, skydda sina intressen eller protestera mot orättvisor. Skälen kan vara sociala, att människor helt enkelt vill vara nära varandra och ha det trevligt ihop.
Förutsättningarna för organisering varierar också. En bra grogrund är att det sociala kapitalet i gruppen är stort – att människor har förtroende för varandra och litar på att andra vill dem väl. Det får heller inte kosta för mycket att samarbeta, transaktionskostnaderna måste vara låga. Homogenitet förbättrar viljan till samarbete, ju mer gruppens medlemmar liknar varandra, desto lägre trösklar att kliva över. Identitetsfrågor och längtan efter tillhörighet är starka drivkrafter bakom organisering, något som i sin sämsta form visar sig i den nazistiska rörelsen och bland kriminella gäng.
Utmaningarna för framtidens organisering är många. Fripassagerare som vill dra nytta av samarbetets frukter utan att själva bidra hotar tilliten och förtroendet gruppens medlemmar emellan. Odemokratiska metoder för styrning eller maktmissbruk likaså. Och när en organisation sviker enskilda medlemmars förtroende finns bara två saker för denne att göra – antingen försöka förändra principerna för samarbete inifrån, eller lämna gruppen och dra någon annanstans.
Hela tiden växer det fram nya former för samarbete, nya metoder för organisering. Det kan handla om lösa nätverk som varken kräver medlemsskap eller kontinuerligt engagemang från de individer som ingår. Det kan vara hashtags som mobiliserar människor online eller gamingplattformar som fostrar den nya generationen i frågor som tidigare ägts av föreningslivet och andra aktörer i civilsamhället.
Dessa förändringar prövar förmågan hos traditionella organisationer att lära nytt, utvecklas och framför allt – att åter bli relevanta aktörer i den svenska offentligheten.”
Panelsamtal om #-tags, kampanjer och gaming-kulturen
Johanna Nilsson, föreläsare, författare och influencer för slow fashion, initiativtagare till Klimatklubben
“Visst är yrket influencer konsumtionsdrivet, men jag vill gärna reclaima ordet. För mig är influencer ett annat ord för opinionsbildare, någon som influerar människor i en särskild riktning. I mitt fall innebär det att jag försöker påverka människor att shoppa mindre, inte mer. Jag är en influencer som jobbar för hållbart mode och klimatsmarthet.
Jag förstår att organisationer vill använda sig av influencers för att nå fler. Men tyvärr är det många som stirrar sig blinda på räckvidd och glömmer bort relevansen. De borde tänka mer på vilken typ av influencer som passar just dom och inte nöja sig förrän de hittat någon med en kanal som känns klockren.
Som influencer är trovärdigheten min enda valuta och då blir relevansen väldigt viktig även för mig. Beställarens mindset spelar stor roll, att de inte bara försöker kränga prylar utan faktiskt vill göra skillnad på ett positivt vis.
Jag är en av initiativtagarna bakom Klimatklubben. Vi kallar oss inte för organisation, utan för ett nätverk. Den som följer oss på Instagram eller Facebook kan sägas vara del av det nätverket, någon annan metod för registrering av anhängare har vi inte. Det gör oss snabbfotade och handlingskraftiga.
Många människor går runt med klimatångest just nu, de tänker att det är kört och så mår dom dåligt. Att gå samman och engagera sig i frågan löser både ensamhet och lindrar ångest. För att vara en del av Klimatklubben behöver en inte köpa något paket, vi ställer inga särskilda krav. Alla gör vad de vill med engagemanget, de lägger så mycket tid som själva kan och vill.
Vi som driver Klimatklubben vill göra klimatfrågan snygg och rolig. Då använder vi oss av beprövade varumärkesstrategier, kommunikation och paketering. Traditionellt har det funnits vattentäta skott mellan idealism och kommersialism, vi testar hur det kan se ut när båda delarna får ta plats.”
Maja Stridsberg, senior rådgivare på pr-byrån Westander, initiativtagare#sistabriefen
“Metoo blev för mig som kommunikatör en möjlighet att tillämpa något som kallas strategisk improvisation. Vanligtvis jobbar vi på längre sikt med planer och strategidokument, det tar tid att få ut kommunikation genom de vanliga processerna. Med metoo var det annorlunda.
Efter att ett par andra branscher offentliggjort sina upprop skapades en Facebookgrupp där kommunikationsbranschen kunde samlas kring frågan. Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Medlemmarna strömmade till och jag räckte spontant upp handen och sa att jag kunde hjälpa till som administratör för gruppen. Under ett par veckor samlade vi in vittnesmål och improviserade fram hur vi skulle agera. Det slutade med att vi tog fram en brief, en uppdragsbeskrivning, för vad som skulle göras. Den kallade vi för #sistabriefen. Vi gjorde varianter av den som vi delade ut till olika aktörer – arbetsgivare, arbetsgivarorganisationer, fackförbund, kollegor och så vidare. Det fanns inte så mycket att förhålla sig till, vi fick klura ut saker längs vägen.
#metoo mobiliserade massor av människor, ungefär 100 000 skrev under de olika uppropen. Däremot var det väldigt få som formellt organiserade sig på lång sikt. För de flesta återgick livet till det normala, men det betyder inte att folk slutade bry sig. Så länge saker rullar på så passar människor på att chilla, de kanske bara lajkar något då och då eller delar saker på sociala medier.
Sedan händer något som påminner folk om den urspsrungliga orättvisan, något som jackar i deras slumrande engagemang, och då går de att mobilisera igen. Titta bara på vad som hände med Dramaten så långt efter #metoo!
Något som förvånade mig under hela den här perioden var att det var så tyst från facken. Här fanns ett enormt engagemang för dom att ta vara på, en möjlighet att tala om de högre syftena med organisering. Varför tog dom inte tillfället i akt? Varför startade de inte en haverikommission för att utreda varför människor som går till jobbet blir sexuellt trakasserade? De hade kunnat driva frågan framåt genom att erbjuda sina organisationer som plattformar för människor att fylla med vettigt innehåll. Nej, i stället fortsatte facket att prata om servicetjänster och cv-granskning.”
Victor Börjesson, tidigare VD BostadDirekt, Guildledare och shaman i World of Warcraft
“Likheterna mellan mitt jobb och det jag gör i World of Warcraft är att på båda ställena lägger vi många timmar i varandras sällskap för att uppnå våra definierade mål tillsammans. När vi når dom så firar vi ihop.
Gruppens sammansättning är viktig, av den anledningen är det viktigt med rekrytering av rätt personer. Intervjuer och ansökningsprocess går till på liknande vis, vi går igenom vilken roll personen kan spela i gruppen, vilka tidigare erfarenheter den har, hur bra den är på att samarbeta och så vidare.
World of Warcraft är mycket mer socialt än många tror och vi som samlas under samma flagg i WoW har ungefär samma värderingar. När vi spelar gör vi det två gånger i veckan men många är online även utanför dessa tillfällen. Då hänger dom runt, pratar om väder, jobb och politik. Det är ett avslappnat forum där alla är vänner.
Många äldre, såna som inte tillhör rollspelsgenerationen, inser nog inte vilka organisatoriska kunskaper en får med sig från den här världen. De behöver kanske vara mer öppna och uppmärksamma när folk berättar om såna erfarenheter.
Jag har i alla fall med mitt WoW-spelande på cv:t och det gav mig faktiskt ett jobb en gång.”
Text: Sandra Adams Backlund
Foto: Gustav Littorin