Eftersom debatten om fackföreningar och arbetsmarknad i Sverige ofta präglas av ett vänster-högerperspektiv har Futurion bett fem opinionsbildare med konservativa och liberala värderingar att reflektera över facket och partsmodellen. Syftet är att bredda diskussionen och belysa olika perspektiv på en modell som har format den svenska arbetsmarknaden.
Den svenska partsmodellen har enligt de flesta ekonomer och experter bidragit till högre tillväxt och bättre omställningsförmåga än i många andra länder. Internationellt sett styrs ofta arbetsmarknaden genom politiska beslut, medan Sverige har valt en annan väg. Här har arbetsmarknadens parter ett omfattande mandat att själva reglera villkoren, vilket har skapat en unik balans mellan flexibilitet och trygghet.
För att modellen ska fungera krävs dock att parterna har både legitimitet och ett starkt inflytande. Om fack och arbetsgivarorganisationer endast representerar en liten andel av dem vars villkor de reglerar, riskerar systemets trovärdighet att undermineras. En hög organisationsgrad är därför avgörande för partsmodellens stabilitet.
Fackföreningsrörelsens utmaningar och möjligheter
Text: Matilda Molander, chefredaktör för Liberal Debatt och till vardags projektledare i gruvindustrin
Det är introduktionsdag för nyanställda på det stora företag i basindustrin där jag numera arbetar. 30-talet nya medarbetare sitter utspridda i bänkraderna på den nedlagda biografen i bruksortens Folkets hus. Det är en enorm rosa betongbyggnad från mitten av förra seklet med stor festsal, biosalong, gym, vävstuga. I foajén står teakmöbler med illgrön klädsel bredvid blommiga 80-talsgardiner. På baksidan ligger en kraschad vävstol. Platsen är i hela sin uppenbarelse ett monument över något som var. Nästa punkt på programmet är fackens presentation av sina verksamheter.
Matilda Molander, chefredaktör för Liberal Debatt och till vardags projektledare i gruvindustrin
Fyra fackförbund har anslutna medlemmar på arbetsplatsen och IF Metall har tre heltidsanställda. Men på scenen står till sist bara två ”metallare” som inte riktigt vet vad de ska säga. Den heltidsarvoderade ordföranden hade bett dem att ”gå dit och säga något” eftersom han själv inte hann. De tre tjänstemannafacken syns inte till alls. Publiken skruvar på sig. Man kan väl inte förvänta sig ett brandtal för facklig organisering en vanlig tisdagseftermiddag, men kanske ett par argument från de lokala företrädarna om varför man borde lösa medlemskap? Att även tjänstemannafacken åtminstone dyker upp och säger hej? I pausen beklagar sig HR-personen, som är ansvarig för dagen, över att facken inte försöker att värva nya medlemmar och förklarar att de från företagets sida försökt att övertala förbunden att engagera sig och träffa de nyanställda, men utan framgång.
Som tonåring bedrev jag valkampanj under parollen “fuck facket forever”, nu sitter jag här med mitt anställningsavtal enligt kollektivavtalet för tjänstemän inom basindustrin och längtar efter ett fackförbund som vill ta mig med storm (eller åtminstone dela ut en medlemsblankett).
Denna gråbleka dag någonstans i Bergslagens skogar passerade obemärkt förbi de flestas medvetanden, men den är en intressant illustration av fackföreningarnas tillstånd – och betydelse – i dagens Sverige. Det är inte bara de lokala fackklubbarna som är på dekis, utan hela arbetarrörelsen. Sedan mitten av 90-talet har andelen fackanslutna arbetare minskat från 88 procent till 59, den lägsta siffran sedan andra världskriget. Det finns såklart många förklaringar till det, inte minst en ökande andel utrikesfödda arbetare från länder utan samma fackliga tradition. Men dagar som vår i Folkets hus är nog också en förklaring.
Fackförbunden har i hög grad instutionaliseras
Vi verkar i en bransch där facket gjort närmast ofattbar stor nytta. Dödligheten har gått från skyhög till mycket låg. Bara sedan 90-talet har antalet dödsfall och allvarliga olyckor minskat med 90 procent. På vår arbetsplats är det, peppar, peppar, över ett kvarts sekel sedan den senaste dödsolyckan. Medlemmarna har sannerligen fått valuta för pengarna. Ändå är engagemanget så lågt. En del av förklaringen är troligen att fackförbunden har institutionaliserats. Facken borde ha gått från ”vårt” Folkets hus med åtminstone fem nya medlemmar, men de är inte längre så beroende av medlemsavgifter för att kunna bedriva verksamhet.
I historieböckerna kan man läsa om hur facken tog strid mot livsfarliga arbetsmoment och arbetarna strejkade för skäliga löner. I dag tjänar de kollektivanställda i många fall mer än tjänstemännen. Det är självklart att varje nytt arbetsmoment ska riskanalyseras, varje förändring förhandlas. De fackliga är inte misstrodda av företaget, utan har egna arbetsrum på bolagets kontor. Det som tidigare var fackens stridsfrågor är nu företagens rutiner. Man har, åtminstone till ganska stor del, lyckats med det som välgörenhetsorganisationer brukar säga: Vårt mål är att vi inte ska behövas längre. Fackförbund på stora industriföretag har gått från en nödvändighet för arbetare, till en praktisk institution för företagen.
Fortfarande en viktig funktion – utmaningar och möjligheter
Många med engagemang för arbetsgivarsidan suckar (ibland med rätta) över en ofta trögrörlig och ibland bakåtsträvande fackföreningsrörelse. Men ett starkt fack med hög anslutning har många positiva sidor, särskilt för stora företag. Det är betydligt enklare att diskutera med en representant, än med 1 500 (eller för den delen 150 eller 15) individer. Med god dialog mellan fack och företag kan facken hjälpa till att skapa acceptans för och driva igenom nödvändiga förändringar. Välfungerande fackföreningar kan också fungera som en samtalspartner för företagsledningen, som ser till att viktiga synpunkter från de anställda lyfts upp – gärna i ett tidigt stadium. Det är ju trots allt de “på golvet” som brukar vara först att märka vad som inte fungerar. Kvartalsrapportens siffror har inte uppstått ur tomma intet, så att säga. Personalavdelningen försökte helt enkelt inte få facken att värva nya medlemmar för att vara snäll, utan för att ett starkt fack kan göra företaget mer framgångsrikt, och personalavdelningens arbete enklare.
Politiska rörelser till höger, präglade av individualism, har ofta en skeptisk inställning till fackföreningsrörelsen. Många fackförbund har nära kopplingar till Socialdemokraterna, vissa av dem har tagit hårda strider mot små företag som valt att inte ha kollektivavtal och det finns inslag av motstånd mot den fria företagsamheten. Allt det är problematiskt. Men under min tid (i en stabsroll) på den här stora produktionsanläggningen har det blivit uppenbart hur viktiga facken är för att stora företag ska fungera smidigt.
Som liberal är det också i grunden gott att människor frivilligt organiserar sig, och det har gett oss en friare arbetsmarknad än många andra välfärdsländer. I stället för tvingande lagstiftning, är en stor del av beslutsfattandet decentraliserat till de parter det berör vilket har placerat makten närmare människan. Det ger individen större frihet och gör arbetstagarnas villkor bättre, samtidigt som det gynnar företagen. Det finns utrymme för betydligt mer liberala fackförbund, men fackföreningarna är bra för en fri ekonomi.
En svensk modell i en ny tid – fem reflektioner om fackets väg framåt