Eftersom debatten om fackföreningar och arbetsmarknad i Sverige ofta präglas av ett vänster-högerperspektiv har Futurion bett fem opinionsbildare med konservativa och liberala värderingar att reflektera över facket och partsmodellen. Syftet är att bredda diskussionen och belysa olika perspektiv på en modell som har format den svenska arbetsmarknaden.
Den svenska partsmodellen har enligt de flesta ekonomer och experter bidragit till högre tillväxt och bättre omställningsförmåga än i många andra länder. Internationellt sett styrs ofta arbetsmarknaden genom politiska beslut, medan Sverige har valt en annan väg. Här har arbetsmarknadens parter ett omfattande mandat att själva reglera villkoren, vilket har skapat en unik balans mellan flexibilitet och trygghet.
För att modellen ska fungera krävs dock att parterna har både legitimitet och ett starkt inflytande. Om fack och arbetsgivarorganisationer endast representerar en liten andel av dem vars villkor de reglerar, riskerar systemets trovärdighet att undermineras. En hög organisationsgrad är därför avgörande för partsmodellens stabilitet.
Facket är sitt eget största hot
Av: Roland Poirier Martinsson, konservativ filosof som delar sin tid mellan Sverige och USA
Jag har bott och arbetat i USA, där facket har en lång historia. I dag är det svagt både politiskt och som kraft för anställda. I Sverige är det fortfarande en maktorganisation, men genomsyrar inte längre samhället. Rör också vi oss mot ett fack som mest består av aktivister med symboliskt engagemang för lönearbetare? Jag hoppas att så inte är fallet.
Facket är – utan rangordning – viktigt av fem skäl. Först, arbetaren är värd sin lön. För det andra, arbetsbeskrivningar får inte leda till hälsoproblem eller olyckor. För det tredje, anställda får inte riskera att godtyckligt få sparken. För det fjärde, facket minskar strejkrisken och missnöje bland anställda. För det femte: Det goda samhället kräver gemenskaper i skiktet mellan individer och staten: familjer, föreningar, församlingar, folkrörelser, företag och facket, arbetsplatsens gemenskap.
Roland Poirier Martinsson, konservativ filosof som delar sin tid mellan Sverige och USA
När stödet upplöses i målgruppen
Facket hotas dock inte av arbetsgivare och borgerlig politik. Ja, det finns samvetslösa arbetsgivare och extremistiska liberaler, men på det hela taget förstår arbetsgivare och borgerliga politiker att samhället lider av försvagade fackförbund. Problemet är i stället att fackets djupa stöd upplöses hos själva målgruppen. Skälen är globalisering, robotisering, digitalisering och individualisering. Hur samla en homogen kader medlemmar när arbetsmarknaden flyter? Varför facket när individuella förhandlingar ger bättre villkor?
Problemet är ogenomträngligt. Om arbetsmarknaden innebär att en grupp människor utanför facket får bättre arbetsvillkor och en annan grupp stängs ute från facket (trösklarna) med sämre arbetsvillkor – var finns styrkan, solidariteten? Omvärlden, alltså, men ändå tror jag att facket är sitt eget största hot. Den en gång självklara samverkan mellan fack och politik saknar underlag. Förr kunde vi peka på arbetare, tjänstemän, chefer och kapitalister. Att de företräddes av organisationer som drev deras politik var oproblematiskt.
Lärdomar från USA
I dag röstar tjänstemän på V och ser ut som hippies. Knegare röstar SD och akademiker röstar S. Politisk tillhörighet bestäms inte av bakgrund eller cementeras för livet. Men den fackligt-politiska samverkan mellan LO och S består, som om inget förändrats, och givetvis försvagas en organisation som inte avspeglar verkligheten, ett problem som överförs till förbunden och klubbarna. Vidare, att minoriteter diskrimineras är oacceptabelt, men det är inte fackets problem om det inte drabbar någon i dennes funktion som anställd.
I väst växer de rikas andel av kapitalet i förhållande till resten, men det är inte fackets problem. Vi visar vid valurnorna vad vi tror är bra eller dåligt för samhället. Människor blir tjockare, sjukare och dummare. Det är inte fackets problem, så länge det inte är kopplat till arbetsplatsen. Atmosfären värms upp. Det är inte fackets problem. Abortfrågan? Immigration? Gender? Ingen av de frågorna är fackets problem, så länge de inte lokalt, direkt eller konkret påverkar medlemmarna.
Det är slående hur facket i USA tappade folkligt stöd först när banden till det demokratiska partiet inte längre motsvarade medlemmarnas övertygelser, sedan förlorade ytterligare stöd när det tog ställning för den progressiva falangen i kulturkrigen. Sverige bör studera den historien.
Facket behöver rätt fokus
Jag håller tummarna för facket som förhandlingspart, de anställdas förkämpe och en konstituerande gemenskap, men vill facket behålla sin styrka bör man fundera över om LO:s och partiets samverkan motsvarar medlemmarnas verklighet. Hur bidra till den politiska processen med medlemmarnas stöd? Bör man ens bry sig om politiken?
Man bör också lägga ner vapnen i kulturkrigen. De striderna är inte i någon direkt mening relevanta för löner, arbetstrygghet och arbetsskydd. Inget tyder på att medlemmarna önskar facket vid den fronten. Det förändras inte av att akademiker, opinionsbildare, tankesmedjor och karriärister till vänster äger ledarsidorna och etermediernas pratprogram.