”The right to disconnect” handlar i grunden om något så självklart, men samtidigt radikalt, som rätten att inte arbeta. Att inte behöva svara på mejl klockan 22.00. Att faktiskt få vara helt ledig efter arbetsdagens slut, utan att känna skuld eller oro. Begreppet syftar på anställdas rätt att inte vara tillgängliga för arbetsrelaterad kommunikation utanför ordinarie arbetstid, en rättighet som flera länder i Europa kodifierat i lag.
I en tid där distansarbete, övervakningssystem och ständig uppkoppling har blivit norm, ökar också pressen på individen att alltid vara nåbar. Futurion har nyligen visat hur just digital övervakning på arbetsplatser påverkar stressnivåer och återhämtning negativt, och detta sker parallellt med att uppmärksamheten ökar kring behovet av återhämtning. Forskning, bland annat en italiensk studie från 2025, understryker hur den ständiga tillgängligheten ökar risken för utbrändhet, digital utmattning och en ökad arbetsbörda för de anställda.
Det är lätt att lägga ansvaret på individen: ”Stäng av notiser”, ”Logga ut”. Men det är ett tungt ansvar att bära själv. Vi måste våga ställa frågorna: Vems ansvar är det att sätta gränser mellan arbete och fritid? Är det rimligt att det är den anställda som ensam ska orka säga nej i en kultur där ständig tillgänglighet premieras? Redan 2022 uppmärksammade Myndigheten för arbetsmiljökunskap denna problematik i en rapport, där de lyfte anställdas utmaningar med gränssättning i en arbetsvardag som är alltmer präglad av distansarbete och digitalisering.
Europaparlamentet uppmanade 2021 EU-kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om en ”rätt att koppla bort” (”right to disconnect”) för arbetstagare inom EU. Länder som Frankrike, Spanien, Italien och Belgien har infört regler som skyddar individens rätt att koppla bort.
Men inget konkret lagstiftningsinitiativ har ännu presenterats. Det skulle kunna ses som frustrerande i en fråga som handlar om vilket slags arbetsvillkor och arbetskultur vi vill bygga för kommande generationer. Samtidigt måste EU-regelverket lämna utrymme för nationella lösningar. I Sverige bygger vår modell på att fack och arbetsgivare tillsammans sätter ramarna genom kollektivavtal – och det är en ordning värd att värna.
Always-on-kulturen är både en arbetsmiljö- och folkhälsofråga. Just därför är den här frågan så viktig att hålla vid liv – inte bara som en teknikalitet i arbetsrätten, utan som en symbol för vilket samhälle vi vill forma. Ett arbetsliv där vi inte bara är tillgängliga, utan också har rätt att vara otillgängliga.
Ann-Therése Enarsson, vd Futurion