Vad händer med Sveriges produktivitet när alla är bemanningsanställda konsulter med stress och oro som präglar arbetet? Varför får inte trygghet i arbetslivet vara värt något?  Ska vi välkomna att halva kontoret sitter utspridda och jobbar på stans olika Espresso House?

Vad betyder det om fler blir ”interna konsulter”? Eller med andra ord: egna företagare på arbetsgivarens önskemål. Den dagen alla är bemanningsanställda, vad händer med kollektivavtalen? Med stressen att behålla sitt arbete? Hur kommer den ökade oron för att bli av med sitt arbete påverka den personliga hälsan eller modet att utveckla sig på jobbet?

Kommer kraven på stämpelklocka tillbaka för att kontrollera tjänstemännen? Vilka utvecklingsvägar är mest attraktiva när det handlar om kontorets arkitektur – öppna landskap? Eget rum, arbetsstationer eller krav på hemmaarbetsplats?

Och vilka effekter får det ur ett produktivitets eller hälsoperspektiv?