…och hur krockdockor kan hjälpa oss förstå riskerna med en digital värld som nästan uteslutande är designad av män
Det är män som grundat och leder de stora och snabbt växande techbolagen samtidigt som kvinnor lämnas utanför de sammanhang där stora delar av vår gemensamma framtid formas. Hur blev det så här? Och hur kan krockdockor hjälpa oss förstå riskerna med en digital värld som nästan uteslutande är designad av män?
När trafiksäkerhet blev ett problem av allmänt intresse på 1950-talet utvecklades krockdockor. En genomsnittlig person ansågs vara 177 cm lång, och väga 76 kg. Eftersom den genomsnittliga kvinnan eller barn inte är i närheten av den längden eller vikten, förblev de bilar som byggdes relativt sett mycket osäkra för kvinnor och barn. Det var först 2011 som kvinnliga krockdockor introducerades i USA, vilket blottade stora brister.[1]
Om det nästan uteslutande är män som driver den digitala transformationen med utgångspunkt i manliga behov och tankesätt kommer det att sätta spår i hur vi lever, arbetar och kommunicerar under en oöverskådlig tid framöver.
Men hur hamnade vi egentligen i den här situationen? Det var en tid då programmering var en kvinnlig syssla. Den berättelsen sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet och grevinnan av Lovelace Ada Augusta King, som skrev historiens första datoralgoritm.[2] Ada Lovelace, som hon kallades, beskrivs ofta som historiens första datorprogrammerare.
Drygt 60 år efter Ada Lovelaces död, föddes Grace Hopper i New York. Hon upplevde datorprogrammering som onödigt krångligt och uppfann 1952 världens första kompilator som fick namnet Flow-Matic.
Samtidigt på andra sidan Atlanten började namnet Elsa-Karin Boestad-Nilsson bli alltmer välkänt på Försvarets Forskningsanstalt (FOA), när hon 1948 blev en av de viktigaste personerna i programmeringen av banbrytande stordatorer.[3]
Efter att ha upplevt sexism och diskriminering på sina mansdominerade arbetsplatser startade den tysk-brittiska datorpionjären Stephanie ”Steve” Shirley det egna bolaget ’Freelance Programmers’ med ett startkapital på sex pund, för att skapa en god arbetsplats för kvinnor som ville programmera.
Kvinnor har varit sanna pionjärer, och de har i många fall gjort mycket mer än männen för den teknologiska utvecklingen. Trots det har kvinnor som Grace Hopper, Stephanie ”Steve” Shirley och Elsa-Karin Boestad-Nilsson inte fått det erkännande som de rimligen borde ha fått.
I takt med att programmering och datorisering blev en allt viktigare och större disciplin, blev den kontinuerligt också mer mansdominerad. Kan det ha att göra med avsaknaden av kvinnliga förebilder? Alla känner vi till namn som Mark Zuckerberg, Bill Gates och Jeff Bezos, men i en studie från 2017 kunde 78 procent av de tillfrågade inte nämna en enda känd kvinna i techbranschen.[4] I samma studie betraktade endast 3 procent av kvinnliga universitetsstudenter en karriär inom techbranschen som sitt förstahandsval.
Kanske har dessa två siffror med varandra att göra.[4] Att se sig själv göra en karriär inom programmering och tech är svårare om det inte finns föregångare som har visat vägen.
När det nästan uteslutande är män som driver den digitala utvecklingen med utgångspunkt i manliga behov och tankesätt riskerar vi att hamna i samma situation som när krockdockorna utvecklades på 1950-talet.
Texten är en förkortad version av ett kapitel i antologin Felkod kvinna (Hjalmarson Högberg Bokförlag).
[1] Shaver, Katherine, 2012. “Female dummy makes her mark on male-dominated crash tests”, The Washington Post. 2012-03-25.
[2] Encyclopedia Britannica. “Ada Lovelace”. 2023-04-27. Hämtad: 2023-06-07.
[3] Internetmuseum, 2016. Utställningar / Datadamer / Elsa-Karin Boestad-Nilsson programmerar försvarets datorer. 2016-02-25. Hämtad: 2023-06-07.
[4] PwC UK, 2017. “Women in Tech: Time to close the gender gap”.
KRÖNIKA: Vet du vilka Ada Lovelace och Elsa-Karin Boestad-Nilsson är?