Tänk om partier jagade medlemmar i stället för röster?
Alla oroar sig för att färre vill bli politiker. Men när frågade ett politiskt parti dig senast om du ville gå med?
Jag läser i DN om den dramatiska minskningen av antalet politiker i Sverige. I höstens val står bara 0,9 procent av landets vuxna medborgare på en valsedel till riksdag, region eller kommun. Förklaringarna är flera. Människor har inte tid. Tonläget är hårt. Politiken går långsamt och tålamodet tryter. Allt det kan säkert spela roll.
Men något skaver.
Varför börjar vi hos dem som inte engagerar sig? Kanske är inte problemet att människor inte vill påverka? Kanske köper de bara inte längre den gamla modellen att gå på möten, koka kaffe, vänta på sin tur och hoppas på ett intressant uppdrag om några år? I DN:s reportage knackar politiker dörr ”i jakten på väljare”. Där finns nästan hela problemet i en enda bild. De står på tröskeln och ber om människors röster. Tänk om de lika ivrigt frågade: Vill du gå med och bli medlem?
Partierna kommer säkert invända att de visst värvar medlemmar. Det gör de förstås. Men jämför kraften som läggs på att vinna en ny väljare med den som läggs på att få en ny medlem! Självklart är ett högt valdeltagande viktigt. Men en levande demokrati handlar också om hur många som organiserar sig och påverkar mellan valen.
Där har partierna ett problem som de märkligt nog inte verkar särskilt bekymrade över. Sedan början av 1990-talet har riksdagspartierna tappat nästan 60 procent av sina medlemmar. Jämför med fackföreningsrörelsen. Två av tre anställda är fortfarande medlemmar i ett fackförbund. Även facken har tappat, men där är organiserandet fortfarande en del av jobbet. Det värvas, sätts rekryteringsmål och frågan ställs om och om igen: Hur får vi fler att gå med? För ett fackförbund är medlemstapp en existentiell fråga. För ett politiskt parti tycks det märkligt nog inte vara det.
Hur blev det så? En del av svaret tror jag finns i professionaliseringen av politiken. Partikanslier, strateger, opinionsmätningar och kommunikatörer har tagit större plats. Samtidigt har partierna blivit mindre beroende av stora medlemsorganisationer. Tidigare tog tusentals partimedlemmar tog med sig erfarenheter från arbetsplatser, bostadsområden och föreningsliv in i politiken. I dag kan opinionsinstitut fråga väljarna vad de tycker, kommunikatörer paketera politiken och sociala medier nå väljarna direkt. Förr hade alltså partierna tusentals öron mot marken. Nu kan de köpa en färgglad Powerpoint som berättar vad som pågår där ute. Det går helt enkelt att driva ett professionellt parti med betydligt färre medlemmar. Problemet är vad som händer då. Om partierna inte längre behöver medlemmarna lika mycket, hur angelägna blir de då om att få fler?
Men medlemskapet har en annan sida också. Det är en väg in i politiken. Medlemmar skriver motioner, nominerar kandidater, ifrågasätter ledningen och röstar om vem som ska bestämma. De får inflytande.
När medlemsleden krymper hamnar också mer av politiken hos ett mindre antal personer. Forskare beskriver en utveckling mot färre men starkare yrkespolitiker. Det blir lätt en självförstärkande rundgång: en allt mindre politisk krets som i hög grad rekryterar nästa generation ur sina egna led. Det borde gå att börja ändra på redan i valrörelsen. Genom att faktiskt värva medlemmar!
Tänk om frågan Vill du gå med? blev lika självklar i valstugan och vid dörrknackningen som frågan om rösten. Tänk om partierna satte mål för medlemsvärvningen och följde medlemssiffrorna med åtminstone en bråkdel av det intresse som ägnas opinionssiffrorna.
För visst behöver partierna våra röster den 13 september. Men långsiktigt behöver demokratin också medlemmar.
Ann-Therése Enarsson, vd Futurion