Plattformsekonomin är ingen bransch. Det är en modell för att förmedla tjänster i många olika branscher. Men plattformar är arbetsgivare. Helt enkelt eftersom den som tar korta uppdrag i den så kallade gig-ekonomin också behöver ha sjyssta villkor. Det säger Victor Bernhardtz, ombudsman för digitala arbetsmarknader på Unionen, när han gästar Ann-Therese Enarsson och Anna Danielsson Öberg i Futurions podcast Vad är grejen med facket?
Victor Victor Bernhardtz kan inte ”ta gift på det”, men är Sveriges kanske ende facklige ombudsman för digitala arbetsmarknader. Till Unionen kom han 2018 efter fem år på den fackliga tankesmedjan Katalys, där han kick-startade med den omtalade boken Skitliv (2012) – om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad.
Ny företeelse
Nu är det den så kallade plattformsekonomin som står i fokus. En ny företeelse, nyare än vi egentligen tänker på, menar Victor Bernhardtz.
– Vi missbedömer ofta det allt snabbare informationsflödet och tror att saker har funnits längre än de har, bara för att vi hör talas om dem ofta. Men vi måste komma ihåg att plattformsekonomin inte ens fanns för bara fem år sedan. Bemannings-branschen har 25 år på nacken – och vi har haft tid på oss att lära oss och förstå den på ett helt annat sätt.
I samtalet återkommer Anna Danielsson Öberg och Ann-Therese Enarsson till jämförelser mellan plattformsekonomin och just bemanningsbranschen och Victor håller med om att det finns lärdomar att dra. En av dessa är att det inte går att ”bara vara emot”, utan att inställningen från facken sida tvärtom måste vara att det går att sluta avtal och organisera de som får sina uppdrag via olika typer av plattformar.
– Det här är en ny företeelse och vi måste prova och testa oss fram för att hitta former för organisering. Men vi är mer i en implementeringsfas. Den enkla men starka insikten är att det är kollektivavtal som är vägen framåt för facket, i relation till plattformsekonomin.
Anna undrar om det ändå inte ligger en utmaning i att många av de tjänster som erbjuds via plattformar bygger på låga ersättningsnivåer och att kollektivavtal automatiskt leder till kostnader som uppdragsgivarna inte är intresserade av. Tillsammans med Fredrik Söderkvist, samhällsekonom på Unionen, har Victor genomfört djupintervjuer med aktörer bakom olika typer av plattformar inom privat sektor och det är inte höjda löner som uppges vara problemet – de svenska kunderna är vana med, och beredda på, att betala ”vad det kostar” menar han. Slutsatserna finns publicerat i ett working paper.
Istället är det automatiseringen i sig som ställer till problem. Eller kanske snarare avsaknaden av automatiserade avtal. Många av plattformarna bygger hela sin affärsmodell på en hög grad av automatisering, och efterlyser öppna API:er även för att enklare kunna implementera nya avtal. Och här ser Victor en stor potential när det gäller vad de nya plattformarna kan bidra med till den svenska arbetsmarknaden.
– Innovationsförmågan och takten är klart mycket högre inom plattformsekonomin, konstaterar han. Men det som skapas på en plattform, stannar ju inte där, utan kan spridas och användas på stora delar av den ordinarie arbetsmarknaden.
För även om plattforms- eller gigekonomin diskuteras flitigt, så är det fortfarande – och kommer sannolikt att fortsätta vara – en blygsam del av svensk arbetsmarknad. Ann-Therese refererar till internationella trender och den amerikanska utvecklingen och undrar om Sverige verkligen kan stå utanför utvecklingen med en starkt växande gigekonomi. Men Victor Bernhardtz menar att bilden inte stämmer.
– Dels ser vi att tidigare amerikanska siffror om hur stor gigekonomin kommer att bli, kraftigt skrivs ner. Dels finns det inte alls någon ökad efterfråga på den här typen av jobb, bland unga i Sverige, säger han. Är det någonstans gigekonomin kommer att växa, tror jag i så fall att det är bland personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden och som vill kombinera sitt ordinarie jobb med någonting annat, mer tillfälligt.
Algoritmiskt ledarskap
Inom ramen för sitt uppdrag på Unionen har Victor Bernhardtz även tittat på hur digitaliseringen av arbetsinnehållet påverkar till exempel chefers roll. I rapporten Maskinen som chef – om kognitiva system, algoritmisk arbetsledning och den svenska arbetsmarknaden beskriver han hur digitaliseringen och automatiseringen av vissa delar av chefsskapet ger helt nya möjligheter, men att det också innebär att vi gör rätt val.
– Automatiseringsvinsten går både att investera i ett minskat antal medarbetare, eller till att ägna tiden man får över till att göra saker man inte hunnit med förut, säger Victor.
Anna tycker sig märka att varken fack eller arbetsgivare är särskilt mycket ”på bollen” när det gäller de här frågorna. Och Victor håller med. Bland annat beror det på en inbyggd ovilja mot att testa och labba för att hitta rätt lösningar.
– Vi kan ju liksom inte bygga upp testmiljöer utan måste pröva nya metoder i skarpt läge direkt, och då utsätter vi ju automatiskt våra medlemmar för en ganska stor risk. Vilket förstås kan vara hämmande när det gäller innovationsarbetet, säger han.
Å andra sidan avslutar Ann-Therese och Victor med att konstatera att den svenska partsmodellen i grunden lämpar sig mycket väl för att testa och att göra om. I länder där arbetsmarknaden regleras med lagstiftning är det nämligen mycket svårare att göra om och göra rätt.
Återigen ett exempel på vad som i grunden är ”grejen med facket”.
Lyssna på hela poddavsnittet här: