Världens mest tillitsfulla folk
Svenskarna är ett av världens mest tillitsfulla folk. Med tillit menas både mellanmänsklig tillit – att vi litar på våra medmänniskor – och tilltro till olika institutioner, exempelvis våra myndigheter. Tillit ska inte förväxlas med naivitet, i stället kan tillit ses som en tro på att de allra flesta vill väl och gör så gott de kan utifrån deras förmågor, resurser och andra förutsättningar. Sverige ligger, tillsammans med övriga nordiska länder, i absolut topp vad gäller förtroende mellan människor men även gentemot institutioner. Trots en samhällsdebatt som ibland tyder på motsatsen är också förtroendet anmärkningsvärt stabilt över tid.
Carl Melin, forskningsledare på Futurion.
Tillit under Coronakrisen
Sverige har valt en annan strategi för att minska smittspridningen av coronaviruset än vad många andra länder har gjort. Medan medborgare i andra länder fått utegångsförbud och olika serviceinrättningar blivit nedstängda så har svenskarna främst fått rekommendationer. Vi är inte förbjudna att resa i landet eller att gå på restaurang eller till frisören. Men vi uppmanas att endast göra nödvändiga resor och att inte trängas när vi är ute och äter eller handlar. Flera menar att det är den höga svenska tilliten – främst till myndigheter – som gjort den strategin möjlig. Hade svenskarna varit ”olydigare” hade det i stället varit nödvändigt med fler förbud och andra hårda restriktioner. På så sätt har förmodligen också den höga svenska tilliten möjliggjort att de ekonomiska konsekvenserna av pandemin kan minimeras. Även om restauranger, affärer och frisörer med flera förlorat mycket av sin omsättning så har de flesta åtminstone inte behövt stänga ner. Sveriges agerande har även uppmärksammats internationellt. Det har även lett till en diskussion om hur arga människor kan tänkas bli om den svenska strategin fungerar – vilket om den förutsätter hög tillit – ändå inte varit möjlig i alla länder.
På kort sikt verkar det också som att Coronakrisen lett till ett ökat förtroende både för regeringen och för olika myndigheter som har att hantera krisen. Det är för tidigt att säga om den mellanmänskliga tilliten också har påverkats men eftersom det ofta finns ett samband mellan olika sorters tillit är det mycket troligt. Förtroendet och stödet för statsministern och det parti som han representerar har också ökat. Detta är inte något unikt för denna kris eller för Sverige. Vi vet att allvarliga kriser, framförallt sådana som kommer ”utifrån”, vanligen ökar förtroendet för politiska ledare. Även nu kan vi konstatera att det endast är de ledare som uppenbart har misslyckats med att hantera smittan, eller kommunikationen kring den, som inte har ökat i förtroende. Det är också viktigt att beakta att denna typ av ”förtroendechocker” ofta blir mycket kortvariga. Båda presidenterna Bush hade rekordhöga popularitetssiffror efter det första Irakkriget respektive 9/11 men stödet återgick ganska snart till de nivåer de legat på tidigare. Det verkar också som att populistiska partier tappar extra mycket i stöd i samband med denna typ av kriser som ofta förskjuter samhällsdebatten från att handla om exempelvis migration till att handla om regeringsduglighet, ekonomi och sjukvård.
Tilliten gör oss starkare
Den svenska tilliten har sina kritiker, inte minst i alternativmedier och bland krafter som vill försvaga vår öppna demokrati. Men forskningen visar entydigt att hög tillit är positivt och gör oss starkare. Tillit är nära besläktat med det som sociologen Robert Putnam kallat för ”socialt kapital”. I sina studier av skillnaden mellan det rika norra Italien och den fattiga södern konstaterade han att skillnaden mycket handlade om just socialt kapital. I samhällen där ett ”handslag är ett handslag” är det betydligt enklare och billigare att göra affärer och andra transaktioner än i samhället där du hela tiden måste oroa dig och försäkra dig om att inte bli lurad av motparten. Mellanmänsklig tillit leder till en bättre ekonomisk utveckling och ökar vårt välstånd.
Även tillit till institutioner är bra. Ett återkommande exempel på det är de svenska vaccinationsprogrammen. Trots avsaknaden av tvång vaccinerar vi nära inpå 100 procent av alla barn. Just för att vi vet att de myndigheter som rekommenderar detta har forskningen i ryggen och värnar om vår hälsa. Detta kan jämföras med till exempel Kongo där kampen mot Ebola-viruset försvårats kraftigt av att stora befolkningsgrupper har misstrott både myndigheter och läkare.
Tillit till institutioner behöver inte vara oproblematisk och får inte förväxlas med blind och okritisk auktoritetstro. Det finns länder och samhällen där det med rätta finns goda skäl att misstro de politiska ledarna och de institutioner som dessa styr. Men i fungerande länder är det en styrka i att kunna utgå från att exempelvis det som sägs på nyheterna är sant och att myndigheterna i grunden vill oss väl. Det innebär inte att vi ska vara okritiska.
Vad skapar tillit?
Robert Putnam skriver om hur civilsamhället bidrar till socialt kapital men kausaliteten är inte självklar eftersom sambandet är dubbelriktat. Ett levande civilsamhälle där människor möts och hjälper varandra ökar givetvis tilliten. Samtidigt är tilliten i sig en förutsättning för ett levande civilsamhälle. Organisering förutsätter någon form av tillit. Inte minst om den som hjälper andra idag ska kunna räkna med att få hjälp av andra i morgon.
Men Putnam pekar på en annan viktig skillnad mellan norra och södra Italien. I norr är det sociala kapitalet mycket starkare men samtidigt är samhället mycket mer horisontellt i interaktionen mellan människor. Detta i motsats till södra Italien där samhället och kulturen är mycket mer hierarkisk. I ett samhälle som bygger på horisontella interaktioner skapas en dialog och samarbete mellan (relativa) jämlikar. I ett hierarkiskt samhälle har eliten ett behov att försvara och stärka hierarkierna medan de i botten har ett intresse av att hålla sig väl med eliterna. I horisontella samhällen växer människor tillsammans medan de i hierarkiska samhällen gör det relativt varandra. Det senare skapar mindre samarbete och mer konkurrens.
Tillit och politik
Under de senaste decennierna har stödet för politiska partier, kandidater och rörelser som på olika sätt definierats som populistiska ökat stadigt. Det gäller både i Sverige och i andra länder. Lite förenklat kan den ökade populismen ses som ett hot mot den höga tillit vi har i Sverige. Det finns många definitioner av populism men i de flesta ingår följande element: elitens intressen står i konflikt med ”folkets”, medierna ”mörkar” den verkliga sanningen och det finns grupper (ofta invandrare) vars intressen också står i konflikt med det ”verkliga folket.” Det är också vanligt att ifrågasätta fakta från experter när dessa inte stämmer överens med populisternas budskap. Genom historien har populistiska rörelser också ofta spridit olika konspirationsteorier, mest känd är kanske den om ”Sions vises protokoll” som beskriver en judisk världskonspiration. Även i nutid sprids liknande konspirationsteorier, en vanlig sådan i sociala medier är att de muslimska länderna – ofta i allians med ”politiskt korrekta” eliter – planerar att göra om Europa till ett Eurabia som lyder under Sharia-lagar. Alla dessa element bidrar till att undergräva tilliten.
I debatten om populism och tillit är det dock viktigt att slå fast att det inte går att se att sjunkande tillit generellt lett till ökad populism, eller att ökad populism alltid sänker tilliten. I USA har den allmänna tilliten sjunkit under flera decennier medan den är relativt stabil på en hög nivå i Sverige. Däremot kan vi se att människor som redan från början har lågt förtroende för myndigheter och
institutioner lockats till populistiska partier. Den svenska valforskaren Henrik Oscarsson har bland annat kallat Sverigedemokraterna för en ”lägereld för misstro”. Tidigare har personer med lågt förtroende funnits i alla partier men nu har dessa lockats till ett nytt parti.
De partipolitiska skillnaderna har dock över tid ökat vad gäller tilliten i samhället och inte minst vad gäller tilliten till olika institutioner. Sverigedemokraterna framförallt, men även Vänsterpartiets väljare, har ofta lägre mellanmänsklig tillit och tillit till institutioner. Borgerliga väljare har haft ett större förtroende för kungahuset medan väljare till vänster har haft ett större förtroende för en del offentliga institutioner och för fackföreningsrörelsen. Under de senaste åren har vi sett att förtroendet för public service-media ligger lägre hos sympatisörer till Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är dock endast hos SD som en majoritet inte har förtroende för public service.
Tilliten är som ovan nämnts en styrka för länder och samhällen. Det innebär också att aktörer som vill försvaga länder och samhällen ofta försöker att undergräva förtroendet för olika institutioner. Ett tydligt exempel på det är den typ av alternativmedier som direkt eller indirekt drivs av Ryssland. Dagens ryska ledarskap har en syn på världen som ett nollsummespel. Om andra aktörer försvagas, exempelvis genom bristande tillit, så innebär det att Rysslands relativa position förstärks. Under ett antal år har högerextrema och EU-kritiska rörelser fått olika typer av stöd från Ryssland vilket i grunden har syftat till att försvaga den fria västvärlden. Detta var avgörande för Brexit och även i denna stund sprider Ryssland desinformation om Coronaviruset. Ofta sker dessa aktiviteter i samarbete med inhemska grupper och alternativmedier.
Tillit efter Coronakrisen
Det är för tidigt att med säkerhet veta om Coronakrisen kommer att leda till en långsiktigt högre tillit vare sig för institutioner eller mellan människor. I mycket beror det på hur väl vi kommer att komma igenom krisen. Om samhällsinstitutioner inte klarar den här prövningen, exempelvis om sjukvården skulle misslyckats eller om människor inte skulle få tillgång till de förnödenheter de behöver, kan det leda till minskad tillit. Men om våra samhällsinstitutioner i stället står pall och vi kommer, relativt sett, helskinnade igenom krisen så kan det leda till ökad tillit. De flesta som i en grupp tagit sig igenom en tuff process eller kris genom att hjälpa varandra stärker sin sammanhållning. Om erfarenheten är att de andra ställde upp och hjälpte en så ökar de tilliten. Om erfarenheten däremot är att de andra svek eller endast tänkte på sig själva så minskar den i stället.
I nuläget ser det dock ut som att vi någorlunda helskinnade kommer att ta oss igenom krisen. Tilliten till regeringen och myndigheten ser ut att stärkas, sjukvården hyllas för deras insatser och flera goda exempel på ökat samarbete och uppsnabbade forskningsinsatser lyfts fram i media. Vi lyckas inte med allt men den allmänna bilden verkar bli att vi gör så gott vi kan. Om detta blir utfallet så kommer Coronakrisen att stärka oss som folk och nation genom ökad tillit och förtroende. Om Sveriges strategi visar sig fungera bättre än andra länders, kan visheten om att det var vår tillit som gjorde att vi klarade krisen så pass bra ytterligare stärka tilliten, samtidigt som ekonomin inte drabbas lika farligt som för länder som vidtagit striktare åtgärder.
En ökad tillit är dock inte given. Om vi inte klarar av att begränsa virusets skadeverkningar kan resultatet bli det omvända och i värsta fall ge grogrund för konspirationsteorier om varför myndigheterna agerat på det sätt som har skett. Den som krishanterar utvärderas sällan utifrån de kanske 7 av 10 saker som görs rätt utan utifrån de tre saker som kunde gjorts annorlunda. De krafter som vill använda krisen för att öka misstron i samhället kommer naturligtvis att göra det. Coronakrisen kan även leda till en djupare ekonomisk nedgång vilket i sin tur skapar en ökad ekonomisk oro – något som vi vet minskar tilliten i samhället och kan stärka populistiska krafter. Den pågående krisen innebär också en så stor förändring av våra liv att vi kan anta att våra värderingar även kommer att påverkas på många andra sätt.