Trygghet, tillit och Trump – vad borde vi lära oss från USA-valet?

By 10 december, 2020december 11th, 2020Aktuellt, Insikt & åsikt, Okategoriserade

Det kan verka ofattbart att en person som ljuger, mobbar och utnyttjar sin position kan bli president i USA. Men att dumförklara miljontals amerikaner hjälper oss inte att förstå. Futurions samhällsanalytiker går till botten med varför nästan hälften av USA:s väljarkår anser att Donald Trump står för den bästa politiken, och visar att motsvarande utveckling finns i Sverige.

För fyra år sedan valdes Donald Trump till president i USA. I år blev han bortröstad. Men även om Joe Biden vann med tydlig marginal så röstade ungefär 47 procent av amerikanerna på Trump, ungefär samma väljarandel som för fyra år sedan.

Carl Melin

Carl Melin, forskningsledare på Futurion.

För den som endast följer svenska medier verkar det ofattbart hur någon med Trumps fel och brister kan bli president, en person som regelbundet ljuger, mobbar och på olika sätt utnyttjar sin maktställning. Allt detta är sant, men det bidrar inte till att förstå varför människor röstar som de gör. Och om vi inbillar oss att det är för att människor är ”onda” eller inte vet bättre kommer vi inte heller förstå vad detta egentligen beror på. De människor som röstade på Donald Trump gjorde det för att de ansåg att han var den bästa kandidaten eller stod för den bästa politiken. Det är då mer konstruktivt att fokusera på varför de ansåg det i stället för att håna eller dumförklara dem.

Historiskt röstade arbetarklassväljare i första hand på vänsterpartier medan medel- och överklassväljare röstade på högerpartier. Vi kan nu i land efter land – men kanske tydligast i USA – se att detta har förändrats. I stället ser mönstren annorlunda ut och inte bara högerpopulistiska utan även konservativa partier har växt sig allt starkare inom vad vi i allmänhet skulle kalla för arbetarklassen. Statsvetare och andra experter har diskuterat varför väljare röstar emot sina egna ekonomiska intressen. Detta utifrån en bild av att vänsterpartierna oftare har en ekonomisk politik som innehåller omfördelning från de som har det bättre till de som har det sämre. Förklaringen som många pekar på är ofta att det handlar om kultur, invandring och liknande frågor som inte passar in i den socioekonomiska konfliktdimensionen.

Det finns givetvis flera förklaringar till varför väljare röstar på Trump och andra populistiska politiker. Det denna essä påvisar är att det också till stora delar handlar om ekonomi, och inte bara kultur.

Arbetsmarknadsoro och populism

För snart tre år sedan publicerade Futurion rapporten ”Populismens verkliga orsaker – om automatisering och andra förändringar i arbetslivet”. Rapporten visade att det finns ett starkt samband mellan arbetsmarknadsoro och stödet för populistiska partier och rörelser. Vare sig vi tittar på stödet för Donald Trump i USA, för Sverigedemokraterna i Sverige, Nationella Fronten i Frankrike eller Brexitrörelsen i Storbritannien finns det tydliga samband med faktorer som utbildning och strukturomvandling. Det är de landsändar och människor som ”hamnar efter” som i störst utsträckning stöder de populistiska rörelserna.

Rapporten utgår bland annat från en artikel av Sirus Dehdari som visar att det finns ett direkt samband mellan de varsel som lades under finanskrisen 2008-09 och antalet röster på Sverigedemokraterna i valet 2010. Varje varsel innebar lite förenklat 0,3 röster på SD. I en annan artikel av automatiseringsforskaren Carl Benedikt Frey och ett antal andra forskare jämfördes stödet för Mitt Romney 2012 med stödet för Donald Trump 2016. Två republikanska presidentkandidater med ungefär samma stöd nationellt men där Trump fick klart högre stöd i områden där många jobb hotas av automatiseringen. Futurions rapport hänvisar även till annan forskning som visar att finanskriser ofta lett till ett kraftigt ökat stöd för auktoritär populism.

2020 års presidentval verkar också bekräfta detta samband. New York Times har brutit ned valresultatet geografiskt på ett sätt som tydligt visar att det finns ett starkt samband mellan ekonomiska förhållanden och röstningsmönstren. Joe Biden och andra demokrater gick starkare i ekonomiskt mer starka områden medan Trump och andra republikaner gick starkare i områden som är på ekonomisk tillbakagång. En intressant jämförelse är mellan grevskap (counties) med en hög respektive låg andel enkla jobb som är lätta att automatisera. I grevskap med den lägsta andelen enkla jobb ökade Joe Biden mest jämfört med Hillary Clinton 2016 medan de med den högsta andelen enkla jobb inte såg några väljarförflyttningar.

Statistik från New York Times

Det anmärkningsvärda är också att Trump gick bättre i områden som förlorat jobb under de senaste åren medan Biden gick bättre där det har skapats jobb. Det vänder helt upp och ned på den gamla sanningen att väljare belönar sittande regeringar när ekonomin går bra och vice versa.

Kulturella förklaringsmodeller?

När det gäller att förstå stödet för populism förekommer det i samhällsdebatten i grunden två olika förklaringsmodeller. Dels den socioekonomiska som lyfts fram i Futurion-rapporten ”Populismens verkliga orsaker”, dels kulturella förklaringar där tyngdpunkten ligger på sådant som invandring och en känsla av att kulturen i samhället förändras på ett sätt som strider mot det invanda. I essän ”Hopp och framtidstro – så bemöter vi populismen” från 2019 diskuterar vi dessa två modeller och ställer dem emot varandra. I grunden finns det mycket gemensamt i modellerna. Det handlar om en rädsla för en framtid som inte längre är den man är van vid. Vare sig det gäller jobb, ekonomisk trygghet eller exempelvis mångkultur och jämställdhet. De sanningar och det samhälle människor växte upp med gäller inte längre.

De som vill förklara stödet för populism utifrån kulturella förklaringsmodeller återkommer ofta till frågan om invandring. Man menar att det är ökad invandring som lett till att väljare övergett sina ”gamla” partier och lockats till andra vars främsta profilfråga är invandringsmotståndet. Folkomröstningen om Brexit handlade också mycket om invandring.

Det finns också samband mellan ekonomiska och kulturella förklaringsmodeller. Ofta är det de människor som är mest otrygga på arbetsmarknaden som i högst grad anser att deras jobb och försörjning hotas av invandring.

De kulturella förklaringsmodellerna ligger nära diskussionen om den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Det vill säga att väljare inte bara sorterar sig utifrån vänster och höger utan även ifrån å ena sidan GAL (gröna-alternativt-liberalt) respektive TAN (traditionellt-auktoritärt-nationellt). De ”gamla” svenska riksdagspartierna karaktäriseras främst av sin position på vänster-högerskalan medan exempelvis Miljöpartiet har en tydlig GAL-position och Sverigedemokraterna har en tydlig TAN-position. I Sverige har frågor som miljö och migration dominerat hur vi ser på GAL-TAN men i USA kan vi till dessa även räkna med abortfrågan.

Handlar det om arbetsmarknadsoro eller kultur?

Kanske är det så att de socioekonomiska och kulturella förklaringsmodellerna inte står i motsättning till varandra? Båda modellerna lyfter fram lågutbildad, främst manlig, arbetarklass som de väljare som främst attraheras av populistiska rörelser.

I de ekonomiska modellerna förklaras det främst av att dessa är de som drabbats hårdast av automatisering och ekonomisk oro medan det i de kulturella förklaringsmodellerna ofta lyfts fram att de är mer negativa till andra kulturer och mångfald. Det som förenar modellerna är att det handlar om en relativ statusförlust. Men det handlar också om oro, rädsla och bristande framtidstro. Om hotet kommer från den nya tekniken, värderingsförändringar eller människor som är annorlunda behöver inte stå i motsats till varandra.

För att testa sambandet mellan arbetsmarknadsoro och olika värderingar har Futurion låtit Novus genomföra en större opinionsundersökning. Den visar att det – även med kontroll för exempelvis utbildning – finns ett starkt samband mellan å ena sidan arbetsmarknadsoro och framtidstro i arbetslivet och å andra sidan inställning till sådant som mångkultur, invandring och globalisering. Det verkar alltså som om det snarare handlar om samverkande och inte om alternativa förklaringsmodeller. Människor som är oroliga för sitt framtida arbetsliv är mer negativa till mångkultur, invandring och globalisering, och vice versa. Sambandet håller även vid kontroll för andra variabler som exempelvis utbildning.

Trumpväljarna – mycket mer än en karikatyr

Karikatyren av Trump-väljaren, eller för den delen SD-väljaren, som en relativt ”trasig” man med låg utbildning, arbetslöshet och sociala problem stämmer dock inte. I alla fall om man vill förstå mer än kanske 5-10 procent av väljarna. Ska man förstå varför nästan varannan amerikan, inklusive många spansktalande och kvinnor, röstade på Donald Trump, eller varför var femte svensk, inklusive många kvinnor och tjänstemän, sympatiserar med Sverigedemokraterna, måste man ha en bredare ansats. Många av väljarna röstar på dessa partier och personer – inte för att de identifierar sig med vita militiemän eller skinheads, utan trots dessa.

För att förstå dessa partier måste man därför förstå andra faktorer:

1. Ökad utbildningsklyfta: Även om klassröstningen i USA aldrig varit lika stark som i exempelvis Sverige så har det historiskt funnits en stark sådan. Länge röstade de flesta vita med en collegeutbildning på Republikanerna medan Demokraterna var starkare bland dem med kortare utbildning. Mönstren var likartade i andra etniska grupper men där var Demokraterna generellt starkare. Från 1960-talet och framåt förändrades dock utbildningsskillnaden bland vita väljare och partierna var ungefär lika starka bland dem med och utan collegeexamen. Republikerna var något starkare i båda grupperna men Demokraterna spelade ändå jämnt genom ett högre stöd bland etniska minoriteter.

Det som har hänt under de senaste åren är att detta har förändrats och att Republikanerna nu är klart starkare bland lågutbildade vita och svagare bland högutbildade. Den stora förändringen skedde i presidentvalet 2016 och är förmodligen den enskilt starkaste orsaken till att Donald Trump blev president. Trump vann 66 procent av vita utan collegeutbildning och 48 procent av dem med, det senare var marginellt högre än Trumps totala väljarandel på 46 procent.

Även om Donald Trump lyckades behålla Republikanernas stöd bland vita väljare med collegeutbildning när han blev president så lyckades han inte göra det i mellanårsvalet 2018 och inte i det senaste presidentvalet. Republikanerna behöll de flesta av sina väljare i den vita arbetarklassen men tappade den välutbildade medelklassen.

Kombinationen av att Republikanerna först vunnit lågutbildade väljare och att Demokraterna sedan har vunnit högutbildade har lett till ett mycket stort utbildningsgap. På kort sikt har den förändringen gynnat Republikanerna eftersom de flesta väljare saknar collegeutbildning. Andelen med en högre utbildning ökar dock över tid vilket förväntas gynna Demokraterna.

Detta är inte heller något unikt för USA. Även i Sverige och andra europeiska länder har vi sett en utveckling där utbildning snarare än inkomst påverkat hur vi röstat. De traditionella arbetarklasspartierna som den nordeuropeiska socialdemokratin, Labour i Storbritannien och de sydeuropeiska socialistpartierna tappar i likhet med Demokraterna sitt stöd bland lågutbildade väljare. Samtidigt ökar stödet för högerpopulistiska partier mest i dessa grupper.

Forskningen är ännu begränsad om varför utbildningsgapet växt så snabbt. En förklaring kan vara den ovan nämnda GAL-TAN-dimensionen. Om väljares position på den traditionella vänster-högerskalan i mycket samvarierade med inkomst, där låginkomsttagare röstade vänster och höginkomsttagare röstade höger, så finns det i dag ett starkt samband mellan en GAL-position och hög utbildning och på samma sätt mellan TAN-position och låg utbildning. Det finns skäl att anta att partisystem där traditionella vänster-högerfrågor dominerar leder till att arbetarklassen röstar vänster medan partisystem där GAL-TAN-frågor dominerar leder till att arbetarklassen röstar höger.  Sverige är ett av de länder där GAL-TAN-frågan ökat i betydelse. Under det senaste decenniet har frågor som migrationspolitik samt brott och straff stått i centrum för mycket av det politiska samtalet. Mycket av den splittring i regeringsfrågan som vi ser mellan de borgerliga partierna beror på detta. Även klimatfrågan hänger ihop med den dimensionen. Vi har i Sveriges riksdag idag ett tydligt TAN-parti i form av Sverigedemokraterna och ett tydligt GAL-parti i form av Miljöpartiet. Även de andra partierna har dragits isär då den politiska debatten inte enbart handlar om sådant som skatter och välfärd.

Många menar dock att GAL-TAN har fått en överdriven betydelse i samhällsdebatten. I USA, som i högre utsträckning än Sverige ”hanterat” politiska debatter som inte bara utgår från ekonomin, har den skalan konvergerat med höger-vänsterskalan. Det finns få libertarianer som vill ha en begränsad stat och samtidigt exempelvis fri abort. Och även få vänsterkonservativa som vill ha en stor välfärdsstat men abortförbud. Över tid verkar det vi kallar TAN ha konvergerat med höger och GAL med vänster. Vi ser detta även i Sverige där KD och SD gått från att ha en otydlig mittenpolitik i det som inte varit profilfrågorna till att bli högerpartier. Och där MP på samma sätt blivit ett vänsterparti. Det enda parti som fortfarande sticker ut är Centerpartiet som har en högerposition i den ekonomiska politiken men samtidigt en tydlig GAL-position. Frågan är dock hur länge detta kan fungera. Vänster och höger brukar över tid ”absorbera” andra konfliktdimensioner.


2. Ökad polarisering i boende och mediekonsumtion:
På samma sätt som utbildningsklyftan ökar så ökar även den geografiska polariseringen. Med undantag för områden med många spanskättade väljare (mer om dessa nedan) så går det generellt att hävda att Demokraterna ökade i styrka i de områden där de redan var starka och förlorade i styrka i de områden där de redan var svaga. Det finns en stor stad-land-skillnad där Demokraterna är mycket starka i städerna och ökar i de relativt välbärgade förortsområdena medan Republikanerna är starka, och växer sig ännu starkare, på landsbygden. Detta gäller egentligen i alla delstater. I liberala delstater som
Kalifornien och New York finns det landsbygdsdistrikt där Republikanerna är starkast och i konservativa delstater som Utah och Nebraska finns det städer där Demokraterna är starkast.

Den geografiska polariseringen samverkar med den polariserade mediekonsumtionen till att skapa ekokammare där människor sällan kommer i kontakt med människor med andra åsikter. Under många år har amerikanernas mediekonsumtion utvecklats på ett sätt som gör att många i huvudsak konsumerar medier som bekräftar den egna världsbilden. Det finns dock en tydlig skillnad mellan de båda partiernas väljare där liberaler ofta både konsumerar liberala nyhetskällor och mer ”neutrala” nyhetskällor utan tydlig bias. Men däremot är det en större andel konservativa som nästan uteslutande konsumerar konservativa nyhetskällor. Vi har efter valet även sett hur många konservativa överger exempelvis Fox News för att kanalen inte varit tillräckligt lojal mot Trump och var en av de första redaktioner som utropade Joe Biden till segrare i Arizona. I Sverige har vi inte samma polarisering i vanliga nyhetsmedier som i USA men här – liksom i USA – står olika sociala medier för en allt större del av vår nyhetskommunikation. Sociala medier är till sin karaktär ännu mer polariserande och detta förstärks av framväxten av olika alternativmedier och Facebooks utveckling.

3. Pessimister som har det bra: En stor del av populistiska partiers väljare uppfattar att samhället i bred mening går åt fel håll. Det handlar om brottslighet men också om en välfärd som de inte anser levererar det den ska. Invandringen ges ofta skulden för detta. Det behöver inte betyda att dessa väljare är rasister, de flesta är det inte. Däremot har de ofta en överdrivet negativ inställning till invandring och drar ofta förenklade samband mellan invandring och olika samhällsproblem. Många har en negativ syn på samhällsutvecklingen utan att för den delen själva ha det dåligt. När vi tittar på USA pekar vi ofta på människor som tvingats bort från välbetalda industrijobb som försvunnit på grund av automatisering och globalisering. Men många som röstar på Donald Trump har det faktiskt själva ganska bra, även om de ofta har en relativt låg utbildning. Och i Sverige faller den förklaringen helt eftersom den stora gruppen arbetstagare, både arbetare och tjänstemän, under flera decennier haft en god reallöneutveckling. De har det bra själva – men tycker att samhället går åt fel håll. Utbildning snarare än inkomst verkar ha stor betydelse för synen på samhällsutvecklingen. Människor med låg utbildning men relativt hög inkomst utgör ofta högerpopulisternas kärnväljare.

4. Nedstängningen: I USA har nedstängningen av ekonomin till följd av coronapandemin varit mycket mer
politiserad än i Sverige. Lite förenklat går det att säga att konservativa väljare (Republikaner) i högre utsträckning varit skeptiska till faran med pandemin och även till åtgärder som munskydd och nedstängningar av skolor och exempelvis restauranger. Detta medan liberala väljare (Demokrater) i högre utsträckning varit positiva till detta.
Donald Trump har till och med hävdat att nedstängningen inte handlade om att stoppa smittspridningen utan om
att försämra USA:s ekonomi och på så sätt göra det svårare för honom att bli återvald. Innan nedstängningen av ekonomin var den amerikanska arbetslösheten låg och många uppfattade att Trump hade gjort ett bra jobb kring just ekonomin (i många undersökningar är detta det enda område där ett flertal av väljarna gav honom godkänt). Det verkar också ha funnits många väljare som längtade tillbaka till Trumps ”Pre-Covid”-ekonomi och samtidigt var skeptiska till nedstängningen. I valrörelsen angrep också Trump Joe Biden för att han ville hålla ekonomin stängd.

5. Minskat etniskt röstande och mindre invandringskritik: Om det finns någon väljargrupp som överraskade stort i presidentvalet så var det de spanskättade väljarna, ofta benämnda latinos eller hispanics. Dessa röstade i betydligt högre utsträckning än 2016 på Donald Trump och på Republikanerna. Framförallt gäller det männen i den gruppen. Även andelen afroamerikanska män som röstade på Trump var relativt hög. Spanskättade väljare har under flera decennier röstat övervägande på Demokraterna men gruppen har varit mer rörlig än vad exempelvis afroamerikaner har varit. Trump vann framgångar inte bara bland kubaamerikaner i Florida – en grupp där Republikanerna alltid varit relativt starka – utan även i exempelvis södra Texas där många kommer från Mexico. Den finns ännu ingen tydlig förklaring till detta även om budskapet om Demokraternas ”socialism” säkert påverkade många som flytt från länder som Kuba.

En annan förklaring kan vara att den klassröstning som utvecklats bland vita väljare även blivit starkare bland etniska minoriteter. Många spanskättade, men även afroamerikaner, påminner om den vita arbetarklassen, har ofta låg utbildning och relativt traditionella familjevärderingar. Skälet till att de röstat på Demokraterna har ofta haft historiska orsaker som inte sällan handlat om partiernas migrationspolitik.

I valen 2012 och 2016 hade Republikanerna, både Mitt Romney och Donald Trump, mycket migrationskritiska budskap som förmodligen skrämde många av dessa väljare. I år talade Trump mycket mindre om muren och hans kampanj försökte nå minoriteter på ett helt annat sätt än för fyra år sedan.

En effekt av detta är att skillnaderna mellan etniska grupper minskade medan klass och utbildning har fått större betydelse. Det är ett problem för Demokraterna vars vita väljare övervägande är högutbildade medan de historiskt lyckats behålla stödet bland etniska minoriteter oavsett utbildningsnivå. På sikt innebär detta naturligtvis även en utmaning för Republikanerna. Om de ska fortsätta växa bland spanskättade – där majoriteten fortfarande röstar på Demokraterna – kan de behöva ompröva de invandringskritiska budskap som lett till framgångar bland vit arbetarklass.

6. Företrädarskap: När Bill Clinton som president var iblandad i ett antal stora skandaler lyckades han ändå behålla stödet från väljarna. Det som var hans styrka var att han ändå hela tiden uppfattades stå på vanliga människors sida och förstå hur vanliga människor har det. För många väljare som inte följer politiken dagligen är det en mycket viktig egenskap. Du kanske inte gillar eller förstår allt som ett parti eller en politiker står för. Men du uppfattar ändå att de är ”på din sida” och litar på att du gör det som är bäst för dig och andra i ungefär samma situation. Traditionellt fanns det ett sådant samband mellan väljare i arbetarklassen och de partier som företrädde dessa väljare, exempelvis den nordiska socialdemokratin eller Demokraterna i USA. Idag saknas det förtroendet och det har i stället ersatts av en stor misstro mot det politiska systemet i stort. Det Donald Trump har lyckats med har varit att vinna förtroende från väljare som inte har haft detta för någon politiker på länge. Många väljare i USA gillar inte allt som Trump säger och gör men de uppfattar att han respekterar dem och står på deras sida.

En annan del i företrädarskapet är att det i polariseringens tid inte alltid behöver vara ett problem att som politisk företrädare uppfattas som en ”buffel” eller ”skitstövel”. Polariseringen ökar i styrka världen över och i USA är den idag ett direkt hot mot en fungerande demokrati. Båda ”sidor” tror att de andra kan tänka sig att fuska sig till makten och många är beredda att själva göra detta. En del av polariseringen är också en slags tribalisering där man inte bara tolererar utan även uppskattar de företrädare som är extra hårda mot motståndarna. Resonerande politiker som vill kompromissa uppfattas i bästa fall som svaga och i värsta fall som förrädare. I stället hyllas de företrädare som är hårdast. Många republikaner tycker säkert att Donald Trump ibland är oförskämd och går för långt, men samtidigt älskar många av dem när han ”äger libsen” (own the libs) och retar upp dessa. Av ungefär samma skäl som att en riksdagsledamot i Sverige som saknar position i det egna partiets riksdagsgrupp, samtidigt vinner provvalet och har 150 000 följare på Twitter, eller att hockeyfans älskar den spelare som gärna kör en fuling och tacklas extra hårt. Många väljare älskar de som är tuffast mot motståndarna, även om de bryter mot hyfs och god ton.

Det kan alltså vara att det som gör att många tycker illa om en viss politiker samtidigt bidrar till att dessa blir mer uppskattade bland de egna. Detta samtidigt som tidigare hyllade politiker på den egna sidan, exempelvis Mitt Romney bland Republikanerna, snabbt tappar i förtroende om de brister i blind lojalitet mot den egna sidan. På så sätt påminner detta om Uppsala universitets motto ”Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större”. Väljarna kan uppskatta en skitstövel som de uppfattar som ”sin skitstövel”.

Lärdomar: Att vinna förtroende och hantera ekonomi och oro

Mycket av den auktoritära populismens framgångar bygger på rädsla och misstro. Men populistiska regeringar kan på samma sätt som andra stärka sin ställning om människor uppfattar att de kan leverera, exempelvis en god ekonomisk utveckling. På sikt undergrävs dock samhällen av en politik som bygger på rädsla och misstro då det också undergräver den allmänna tilliten. Något som i sin tur försvagar både ekonomin och nödvändiga samhällsinstitutioner.

Om etablerade partier, vare sig dessa är vänster, höger eller mitten, ska vinna tillbaka människors förtroende måste de lösa människors samhällsproblem och hantera deras oro. Endast då är det möjligt att skapa en framtidstro som är starkare än den oro som många känner. Att ”fula ut” populistiska partier eller dess väljare har inte fungerat, vare sig i Sverige, USA eller i andra länder. I stället handlar det om politik som löser samhällsutmaningarna och förbättrar människors framtidsutsikter.

Utvecklingen i Sverige och USA visar också att det är för tidigt att räkna bort traditionella socioekonomiska konfliktdimensioner. Frågor om ekonomi, välfärd och inte minst arbetsmarknad har en fortsatt mycket stor betydelse för människors värderingar och hur de röstar.