Samtidstänkare om ett Sverige efter Coronakrisen

Krishanteringen av Corona är i full gång. Det är därför svårt att göra den långsiktiga analysen av hur pandemin kommer att forma vår framtid. Att blicka mot en horisont som hela tiden flyttar sig gör det nästintill omöjligt att forma ett helhetsgrepp om situationen och ta in vidden av effekterna. Vi vill ändå försöka lägga pusslet av tankar kring den kris som just nu pågår.

Därför valde vi att fråga några av Sveriges mest spännande samtidstänkare, entreprenörer och kreativa personer om vad som upptar deras tankevärld – just nu. Vad ser dom? Vilka perspektiv och insikter börjar sjunka in? Vad kommer vara viktigt att ta in i den större analysen?

Hur kommer Sverige och världen se ut postcorona? Vilka blir de långtgående effekterna av krisen när det gäller exempelvis jobb, utbildning, tillit, värderingar, arbetssätt, ledarskap och samarbete? Vilken riktning väljer vi?

Vi hoppas att spaningarna ska leda till en breddad diskussion – att vi redan nu börjar fundera på vilket samhälle vi vill leva i när vi så småningom klarat oss igenom krisen. För att vara beredd på nästa…

Anna Kinberg Batra

Om progg, politik och positiva framtidsutsikter

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer

Och lär oss respektera sånt som vi inte begriper

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet

Kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna understödet

Så slutar den sista versen i Blå Tågets proggklassiker ”Den ena handen vet vad den andra gör”, mer känd som ”staten och kapitalet”, från 1972. Och det var en korrekt beskrivning av det svenska samhället, politiskt och ekonomiskt, under andra halvan av det förra seklet. Mina föräldrar föddes 1943 och 1944. De växte upp i ett samhälle där Sverige hade klarat andra världskrigets härjningar bättre än de flesta och industrin kunde gå på högvarv, när andra länders möjlighet till produktion var sönderbombad. De utbildade sig till ingenjörer, där gymnasienivån räckte fint för att få bra jobb, bilda familj och skaffa både bostad och bil.

Vi som är barn till den generationen fick växa upp i ett samhälle där det visserligen inträffade kriser varje decennium men där vi också fick det bättre materiellt, fler kunde läsa vidare oavsett bakgrund, Berlinmuren föll och Sverige gick med i EU. Sverige blev ett rikare och bättre samhälle, medan politiken höll på ungefär som i visan. Ägnade sig åt hur det stigande välståndet skulle fördelas, alltså, längs välbekanta höger-vänster-linjer och i nära samarbete med ett näringsliv som utgick från att industrin kunde planeras uppifrån. Vi litade på det, i en kultur med några av världens allra mest både självständiga individer och stark tro på auktoriteter. Ut ur de svenska fabrikerna rullade industriprodukter på export till andra länder och världsdelar och vi här hemma kunde skörda frukterna i form av ett allt starkare välfärdssamhälle.

Det måste ha varit påfrestande att möta oss när vi semestrade. Visst bodde vi i landet lagom hemma hos oss, men därute var vi ju en stormakt. Jantelagen gällde ju bara hemma. Därute var vi bäst, rikast och övertygade om att just vår livsstil var norm, trots att vi inte är så många här på jorden. Vi hade ju Abba, Volvo och världsstjärnor i flera idrotter som var födda 56. Vi var sådana som, vilket biståndsorganet Sida gjorde i början av 2000-talet, skickade flyglar till Indien för att utbilda befolkningen i vår musik, i stället för att söka utbyte med deras.

Inte för att bli märkvärdig nu, men vi VAR ju lite bättre än de andra. Och det berodde ju, ursäkta nu både röda och blå regeringschefer sedan dess, inte främst på politiska reformer. Utan den största svenska konkurrensfördelen fick vi av att vi hade klarat kriget bättre än de flesta andra länder. I en värld där konkurrensen kom från ganska få länder i Västeuropa och USA. Indien och de andra fanns liksom inte, i alla fall inte ekonomiskt. Vi hade råd att bygga vårt samhälle starkt. Vi hade rätt små politiska konflikter i de riktigt stora frågorna. Vi hade råd att inrätta ett Folkhälsoinstitut, som hotades av nedläggning men återuppstod i form av en Folkhälsomyndighet. Som vi kan gnälla på men ändå litar på och är riktigt nöjda med i dag.

Den här texten skrivs i slutet av mars 2020, i akut kris och kaos inför ett virus som just stoppat hela den världsordning min dotter vuxit upp med. Det finns ett stort före och efter en sådan kris. ”Efter” kommer vara något helt annat. En starkt utrikesberoende ekonomi med ett politiskt landskap i förändring ligger tyvärr ”bra” till för att flera av de värsta scenarierna ska bli verklighet.

Men tillåt mig testa en annan tanke. Vi KAN också gå starkare ur detta.

Vi har ju hälsan. Människor dör av dödliga sjukdomar, tyvärr och tragiskt nog även nu, men i befolkningen i stort har hälsan. Vi röker lite, promenerar i naturen mycket och står långt ifrån varandra när vi väntar på den miljövänliga bussen.

Vi har tilliten. I en tid när politiken kan vara ängslig, arg och ytlig litar vi desto mer på myndigheter och experter. Alla lyssnar kanske inte på statsministern, men de flesta tar till sig råd från statsepidemiologen. Vi tillämpar dem lagom och med förnuft, vilket hittills inneburit att Sverige har infört mindre tvångsåtgärder än många andra länder.

Vi har tekniken. I en digital värld där Kina och Indien blir starkare och USA svagare finns det stora möjligheter för dem som kan tänka nytt och digitalt. Vilket Skype och Spotify redan visat att Sverige kan. När gamla affärsmodeller går under öppnas möjligheter för nya att växa sig starkare. Redan under krisen har svenska entreprenörer tagit initiativ som snabbt styr världen i bättre riktning.

Och vi har varandra. Landet lagom vill inte välja någon Trump eller Putin. Däremot har krisen påmint oss om att vi bryr oss om varandra, tänker själva och blir förbannade på den som sätter sitt eget intresse före vårt gemensamma. Vi är några av världens mest självständiga individer värderingsmässigt, men när krisen kommer håller vi ihop.

Sverige smällde inte igen samhället hårdast. Tänk om det visade sig vara rätt, att vi räddade så många liv som möjligt men förstörde mindre av vår ekonomi och vårt samhälle än andra. Tänk om vi blir landet som stack ut under krisen genom att klara hälsan, lyssna på experterna, använda tekniken och ta hand om varandra. Ett sådant land kommer våra barnbarn kunna leva gott i. Ett sådant Sverige skulle bli ett av världens allra bästa samhällen efter krisen. Inte för att vi skrek högst utan för att vi, i all ödmjukhet, var bäst.

Magnus Ek

Vad händer med oss efter pandemin?

Jag har blivit ombedd att säga något om hur jag tror att den globala pandemi som nu drabbar oss kommer att påverka våra samhällen i framtiden, men det första jag vill säga är att jag är helt säker på att jag kommer att ha fel. Jag tror att det är oerhört svårt att överblicka ett historiskt skeende när man är mitt inne i det, och jag vet inte hur länge den här krisen kommer att pågå, eller hur djupt våra samhällen kommer att drabbas.

Med den brasklappen ur vägen kan jag säga att jag vågar sätta pengar på att vi förr eller senare kommer att undra varför vi inte lärde oss mer. Jag är helt säker på att texter, eller kanske hyllmeter kommer att skrivas på temat ”Varför lärde vi oss inte det här av coronakrisen?” En mycket mänsklig egenskap är att glömma det svåra som har varit och leva i nuet, och eftersom även beslutsfattare är människor (och därmed felbara, tro det eller ej) kommer vi inte att dra alla lärdomar vi kanske borde.

Med det sagt finns det saker jag hoppas att vi lär oss: Att auktoritära ledare inte är att lita på när det blåser, vare sig Kinas kommunistparti som bär en stor del av skulden till att krisen uppstod och fortsätter mörka dess effekter, Belarus Lukasjenko som vill bota corona med bastubad, eller Ungerns Viktor Órban som tar tillfället att öka sin egen makt. Att samhällsberedskap behöver få kosta även om det inte vinner val. Att nationell krisberedskap och gemensamma svar på globala hot inte står emot varann.

Svaret på frågan hur våra samhällen påverkas av coronapandemin är att det är mångfacetterat. Men får jag göra en framtidsspaning som jag hoppas besannas är det den här: Just nu stängs våra samhällen ner. Vi kan inte röra oss som vi brukar. Vi kan inte träffa andra människor, vilket vi saknar. Vi handlar inte som vi brukar, och det gör att människor blir fattigare och utan arbete. En dag är pandemin över. Kanske får vi då en motkraft som gör att människor efterfrågar så fri rörlighet som möjligt, en ökad närhet till andra människor och att handeln måste befrias för att få tillbaka jobben. Jag hoppas att den motreaktionen, när den kan få springa fram, blir så kraftig som det bara är möjligt.

Erika Eliassson

Vi kommer prioritera vad som är viktigt i livet

Krisen har gjort oss mer digitala och mindre globala vilket är trender som med stor sannolikhet kommer att hålla i sig även efter krisen. Näringslivet är nu mer digitala än någonsin vilket möjliggör för nya affärsmöjligheter. Hälsa och miljö kommer att öka i betydelse då vi blivit smärtsamt medvetna om att utan hälsan har vi ingenting och de företag med digitala produkter och med hälsa och miljö som fokus kommer att frodas. Industrin kommer att förändras då vi med stor sannolikhet kommer att fokusera mer på inhemsk produktion. Då företag inte enkelt kan flytta produktion till lågkostnadsländer ökar omvandlingstrycket och automatiseringen och digitaliseringen ökar inom svensk industri.

När vi kommer ut ur denna kollektiva sjukdomsperiod kommer vi vakna upp i en mer automatiserad och digitaliserad värld, där kraven på utbildning och kompetens ökar inom de flesta områden men där vi förhoppningsvis även har lärt oss att prioritera bättre i vad som är viktigt i livet.

Joakim Jardenberg

Arbetsplatsen efter Corona – inget blir som förr. Förhoppningsvis.

Under sex veckor, mitt under den intensiva uppstarten av det som för alltid kommer att bli ihågkommet som coronakrisen, fick jag i realtid följa 446 personers läranderesa. Som en del i leveransteamet bakom onlineutbildningen FutureFit (läs mer här) var det lite som att befinna sig mitt i en storm av förändringstryck utifrån. Plötsligt var det en överlevnadsfråga att hålla koll på nyheterna, både gränser och skolor stängdes, vänner permitterades och varslades, och varje gång vi tvättade händerna påmindes vi om att en osynlig fiende ställt hela vårt samhälle på huvudet.

Och det blev tydligt hur digitaliseringen var en möjliggörare. Inte bara för att vi kunde jobba och studera hemifrån, utan också på ett mycket mänskligare plan. WHO beskrev det så väl när gick ut och ändrade sin rekommendation; nu gällde inte längre ”social distansering” utan det gällde att hålla ”fysisk distans”. Sociala kan vi ju vara ändå, via digitala medier, påminner man om. Så rätt de hade och så viktigt det har varit. Många är de arbetsplatser, föreningar och familjer som har digital-fikat via mobiler och datorer, och så skönt det har varit att inse att vi faktiskt inte behöver vara isolerade, bara för att vi håller avståndet.

Men lika stor som vår privata omställning varit, lika stort är det för arbetsplatserna. Häromdagen konstaterade jag att nyhetstjänsten Omni flyttade ut all personal från kontoret den 11 mars, och hela redaktionen har jobbat hemma sedan dess. Jag vågar påstå att de aldrig levererat bättre kvalitet, i högre tempo, än under de veckorna från hemmaplan. Det, och alla andra liknande exempel, gör naturligtvis att vi behöver tänka om i grunden när vi sedan kommer tillbaka på andra sidan krisen. Vad ska vi egentligen ha det där kontoret till, om vi ens ska ha det kvar. Varför tillbringa timmar på att pendla fram och åter till en plats som lika gärna kunde varit hemma. Hur ser ledarskapet ut när vi inte mäter ”tid vid skrivbordet” längre. Hur hanterar vi den ojämlikhet som riskerar att uppstå när den med ett fysiskt arbete, som kräver närvaro, inte kan ha samma frihet?

Jag vet självklart inte var eller hur vi kommer landa efter Corona. Men jag vet att det finns ytterst lite värde i att planera för en framtid som ser ut som igår. Det kanske rentav är så att vi ska försöka planera mindre alls, och istället förbereda oss mer. En sak jag vet att många deltagare från FutureFit lyfte fram som extra värdefullt var förflyttningen från ett låst till ett ständigt lärande mindset. Framtidens modell är nog att skifta attityd från att kunna och veta, till att lära och förstå. Vi säger så, tills vi säger något annat. OK?

Janerik Larsson

Ansvaret för framtiden har vi alla

En helt central framtidsfråga kommer att vara inte bara hanteringen av risk utan också hur vi som medborgare och företagare ska förhålla oss till risk.

Det finns ett genuint problem som nu döljs bakom helt berättigade krav på statens krishantering.

Vi har både i staten och i kollektivavtalssystemet byggt upp ordningar som minskar betydelsen för alla medborgare att ta eget ansvar för tillvaron framöver.

Efter finanskrisen har många länder fått uppleva att lån blivit den ekonomiska huvudvägen – trots att inflationen varit låg eller obefintlig har sparande inte stått i fokus.

Många av de som idag möter den enorma krisen har aldrig ens varit med om en rejäl lågkonjunktur eftersom vi inte haft en sådan i närtid.

På andra sidan av vikten att få nya sätt att förhålla sig till risk och vem som ska ta ansvar för riskhantering finns vikten av att nu utnyttja den aktuella krisen för nytänkande, för värdet av kreativitet och för den egna kunskapens betydelse.

Jag tror detta inte minst är något som de stora arbetsmarknadsorganisationerna och deras system för riskhantering har att grundligt fundera över.

Det är naturligt att de som leder intresseorganisationer av olika slag till sina medlemmar vill skicka budskapet ”vi fixar er riskhantering” men som vi nu ser räcker detta inte alltid till.

Detta är en frågeställning som inte kan isoleras till den aktuella pandemin utan det borde vara en viktig del av ett mera generellt framtidstänkande både hos medborgare och organisationer.

Välfärdsstaten i alla dess former kan inte friskriva individerna utan måste också medge att den inte kan ta ett obegränsat ansvar.

Det centrala politiska uppdraget måste bli att förklara detta för medborgarna.

Det handlar också om politiska tänkesätt som måste förändras.

Alla som nu har ansvar och även medborgarna i allmänhet måste inse vikten av att vi i vårt land nu tar oss an det uppdämda reformbehov som finns i svensk samhällsekonomi vad gäller bland annat matchningsproblem på arbetsmarknaden, utbildningssektorn, infrastruktur, uppskalning av mindre företag med mera.

Som visats av Lindbeck-kommissionen och Globaliseringsrådet är kriser också något som underlättar genomförandet av reformer som annars kan vara kontroversiella.

Ansvaret för framtiden har vi alla.

Maria Mattsson Mähl

Så som vi tror att det blir, så blir det inte

Distansmöten och hemmakontor har plötsligt blivit en naturlig del i vår vardag. De flesta ställer in utlandssemestrar och tjänsteresor. Bröllop, födelsekalas och andra sammankomster skjuts på framtiden.

Corona-viruset har verkligen påverkat våra liv. Och även om de flesta är oroade över att insjukna i det lömska viruset – är jag personligen mer orolig över hur våra företag ska överleva tomma orderböcker och en sinande likviditet. Och vad händer med vårt samhälle när människor inte får lön den 25:e nästa månad?

Det finns mycket att oroa sig för på kort sikt. Men faktum är att vårt samhälle brukar kunna repa sig bra efter kriser. Finanskrisen 2008 lyckades vi faktiskt hantera riktigt bra, även om jag måste erkänna att jag var djupt bekymrad över läget när det begav sig. Den torra sommaren 2018 resulterade i förödande skogsbränder och bönderna nödslaktade sina djur, men även den händelsen har vi lagt till historien. Vi lyckades repa oss även då.

Vi människor är duktiga på att hantera kriser. Nöden är uppfinningarnas moder och vem vet vilka uppfinningar som kommer födas i efterdyningarna av coronaviruset.

För även om börsen har fått sig en rejäl smäll av coronaviruset så har klimatet mått bra av inställda flygresor. ”Inget ont som inte har något gott med sig” är ett gammalt ordspråk. Det ska bli spännande att se vilka nya beteendemönster som föds i efterdyningarna av coronaviruset. Risken är stor att den stora globaliseringstrenden kommer av sig. Kommer produktionen att flyttas hem? Kommer vi att resa mindre? Börjar vi nordbor likt asiaterna klä oss i munskydd? Och vilka företag och branscher blir i så fall vinnare?

En sak är jag i alla fall helt övertygad om – så som vi tror att det blir, så blir det inte.

Carl Melin

Våra värderingar kommer att förändras

En av många effekter av det som nu sker berör våra värderingar. Värderingar är något som formas under vår uppväxt men förändras sedan långsamt, och då ofta i kristider.

I ett internationellt perspektiv är svenskarnas värderingar extrema. Vi befinner oss i det ”övre högre” hörnet på de värderingskartor som World Value Surveys (WVS) redovisar. Vi är tillsammans med japanerna de mest ”sekulära/rationella” (relativt ”traditionella”) och tillsammans med danskarna de som mest prioriterar ”självförverkligande” före ”överlevnad”.

Värderingar förändras framförallt mellan generationer eftersom påverkas av de omständigheter de växer upp under. I USA är det vanligt att jämföra ”the greatest generation” som var unga under depressionen och utkämpade andra världskriget. Den efterföljande stora generationen är ”baby boomers” som föddes åren efter andra världskriget och växte upp i en tid då välståndet ökade snabbt och allt var möjligt.

Även vår moderna tid har haft större händelser som påverkat våra värderingar. Två sådana händelser är murens fall 1989 och den andra är terrordåden i New York 9/11 2001. Coronaviruset kommer – vare sig det leder till en långvarig ekonomisk depression eller inte – att utgöra en sådan händelse. Sjukvården och vår nationella beredskap utmanas och ungdomar är under lång tid hemma från skolan. Framförallt för de unga blir detta en ny – och formerande – upplevelse. Nedan är några möjliga effekter på våra värderingar:

Överlevnadsvärderingarna stärks. Vi kan inte längre ta liv och hälsa för given. Dessa förändringar förstärks ytterligare om det blir en lång och utdragen ekonomisk depression

Populismen kan stärkas. Forskning visar att oro för arbetslöshet och ekonomisk otrygghet leder till ett ökat stöd för populistiska och auktoritära rörelser.

Minskad tribalisering. Detta står i motsats till ökad populism (som ofta innebär tribalism). En kris av detta slag kan också föra oss samman – på det sätt som en ”yttre fiende” kan.

Ökad tilltro till experter. Under det senaste decenniet, inte minst som en följd av alternativmedier och fejknyheter, har tilltron till experter stått tillbaka till att främst lita på de som bekräftar ens världsbild. Detta kan komma att ändras.

Minskad individualism – ökad auktorianism. När vi blir rädda blir vi oroliga för att vi själva – och ännu mer andra – ska fatta felaktiga beslut. Det kan leda till rop på starka ledare.

När krisen är över kommer vi alla att se på oss själva och världen på ett nytt sätt.

Charlotta Mellander

Innebär corona-krisen slutet på urbaniseringen?

För första gången i världshistorien bor mer än 50 procent av jordens befolkning i städer. Det är platser som byggt sin styrka på närhet mellan människor och där närheten varit med och bidragit till att skapa stora ekonomiska världen. Men vad händer då med våra städer i en tid av social distansering? Är det som sker nu kanske slutet för urbaniseringen? Svaret på denna fråga vet ingen, men mycket sannolikt är svaret nej.

Beroende på hur länge denna kris varar kommer dock städerna att påverkas. Många av de verksamheter som bidrar till att göra städerna attraktiva håller på att slås ut. Restauranger, kaféer, klubbar och andra arenor som för människor samman kan inte längre fungera som förr eller tvingas stänga igen. Dessa mötesplatser som i hög grad är stadens livsnerv försvinner. Men krisen slår naturligtvis mycket bredare – även utanför städerna. Det handlar om mängder med jobb som försvinner. Det är barn som inte längre går i skolan som vanligt. Det är även nära relationer mellan människor, inte minst med våra äldre och andra riskgrupper, som hindras p.g.a. risken att föra smittan vidare. På kort sikt kommer detta naturligtvis att påverka vår vardag på ett dramatiskt sätt.

Men på lång sikt tror att städerna kommer vara de som kommer tillbaka till ett normalläge snabbast när krisen väl är över. Städerna är ofta plats till en mer diversifierad industri och är sällan lika beroende av en specifik sektor. Det innebär att även om vissa sektorer slås ut kan de övriga fungera som startmotorer efter det att krisen är över. Dessutom kommer knappast vårt behov av att vara andra nära människor att upphöra. För att citera nobelpristagaren i ekonomi Robert Lucas: ”Det är klart att vi sätter ett högt värde på att vara nära varandra. Varför skulle annars människor betala så hög hyra på Manhattan?”

Tommy Möller

Det finns tyvärr anledning att vara pessimistisk

Den nu pågående krisen – eller kanske vi borde säga katastrofen – lämnar oss rådvilla. Vad som händer framöver beror naturligtvis på hur lång tid det tar innan det vänder. Eller mojnar av.

Det finns anledning att ställa frågor.

Vad kommer att ske med det politiska landskapet? Hur påverkas tilliten till de politiska institutionerna i vid mening – alltså inte bara partierna, riksdagen och regeringen utan hela vårt politiska system – om det visar sig att den svenska strategin, som ju skiljer sig från de som nu tillämpas i omvärlden, misslyckas? Förmodligen på ett sätt som kan bli djupt problematiskt.

Kommer det partipolitiska landskapet att påverkas? Det är inte självklart att ett nationellt trauma innebär att den sittande regeringen gynnas. Minns flodvågskatastrofen, som blev en kvarnsten runt Göran Perssons hals. Regeringen sneglar nog hellre mot andra nationella trauman: finanskrisen 2008 gynnade liksom terrorattentatet på Drottninggatan 2017 den sittande regeringen.

Vad sker med värderingarna i en djupare mening? Den logiska konsekvensen av Coronapandemin är rimligen en anti-globaliseringsvåg. Sådana har funnits tidigare, i form av vänsterkritik mot den globala hyperkapitalismen såväl som i högerpopulistisk nationalism, men pandemins potential är av en annan magnitud: det handlar inte bara om smittspridning och död. Hur hanterar vi en arbetslöshet på 20 procent samtidigt som BNP faller kraftigt (prognosen minus 4 procent beskrivs av många som en glädjekalkyl) och statsfinanserna återgår till 90-talets nivå?

Kommer EU att återhämta sig från den nationalstatliga renässans som präglat medlemsländernas hantering av krisen? Gränser mellan medlemsländerna har återuppstått med en hastighet som få kunnat förutse.

Nu har demokratiska undantagstillstånd införts här hos oss och i vår omgivning. Om de länder som infört mer långtgående inskränkningar blir mer framgångsrika i sin krishantering än Sverige, hur påverkar det de demokratiska grundvärderingar som varit på nedgång under några år?

Det finns tyvärr anledning att vara pessimistisk.

Per Schlingmann

Vad blir nästa x-faktor?

I politisk kommunikation brukar man tala om x-faktorn, med vilken avses en oförutsägbar omständighet som ibland visar sig inför val. Denna kan inte förutses och därmed tas in i planeringen.

Att världen just nu kämpar mot en x-faktor råder det ingen tvekan om. Ingen förutsåg att coronaviruset skulle få den inverkan det har fått. Ingen såg att nästa kris skulle slå rakt emot människans inre – vår vilja att vara nära varandra.

Frågan om vilka de långsiktiga effekterna blir rymmer ytterligare en x-faktor, nämligen hur utdraget krisförloppet blir. Dessutom är det alltid svårt att anlägga perspektiv på ett skede när man står mitt i händelseförloppet. Minns exempelvis terrordåden på Drottninggatan. Många trodde då att Sverige skulle förändras för alltid och att vi skulle bli mer försiktiga i den offentliga miljön. Det tog inte lång tid innan stadslivet var tillbaka.

Det intressanta med karaktären på denna kris är att den som sagt slår mot människors möten och mobilitet. Därmed slår den mot grunderna i det moderna samhället som kan sägas formats av vår tids gud. Och gud stavas i detta fall globalisering, urbanisering och digitalisering.

När det gäller globaliseringen såg vi redan innan coronakrisen tecken på deglobalisering. Med automatisering minskade den mänskliga insatsen i produktion med följd att den komparativa fördelen av ett lågt löneläge minskade. När vi nu för att bekämpa smittspridningen stänger ner gränserna pekar mycket på att denna utveckling tar stora språng. Sannolikt är vågen av globalisering, avseende handel och globala värdekedjor, bruten. Istället pekar mycket på att vi kommer att se en utveckling av regionalisering där konkurrensfördelar kommer att handla om att vara nära kunden. Ekonomiskt värdeskapande, handel och turism kommer bli mer lokalt och regionalt.

I boken Urban Express från 2014 skrev jag och Kjell A Nordström om vår tids vinnare, staden. Och är det något pandemier utmanar så är det staden och det som är stadens lockelse: de många mötena och den magiska slumpen. Men jag är övertygad om en sak: Över tiden kommer vår vilja att vara nära varandra vara starkare än den slakt som nu pågår av våra mötesplatser, men det kommer att ta tid att bygga upp. Och ekonomiskt värdeskapande kommer även efter krisen handla om innovation och samarbete mellan människor.

De riktigt stora förändringarna kommer vi nog att se på annat håll. Krisen har gjort oss varse om hur sköra vi människor och inte minst tjänstesektorn är. Vår benägenhet att ta risk och belåna oss kommer att minska. Här kommer vi att behöva bygga krockkuddar som skyddar oss mot nästa kris. Förutsatt att Sverige lyckas relativt väl i smittspridningen kommer vi att förändra våra värderingar och se värdet i en stark stat på ett nytt sätt. För unga och de som står långt ifrån arbetsmarknaden väntar en tuff period med arbetslöshet. Och de gigantiska kostnaderna som följer av att minska smittspridningen äter upp reformutrymmet för lång tid. Utanförskapet kommer att öka.

På plussidan kommer vi att kunna lägga resultatet av den innovation och nyfikenhet människor nu visar. Företag, politik och människor tänker nytt för att ta sig igenom krisen. Den massiva chock av distansarbete vi nu provar på kommer att leda till nya sätt att arbeta.

Men mest av allt påminns vi nog om att vi inte längre vet vad vi ska oroa oss för. Rädslan har blivit flytande och i detta blir vi allt mer härdade. Frågan vi kommer att ställa oss blir: vad blir nästa x-faktor?

Ishtar Touailat

Våga stanna upp och reflektera

Uttrycket “adapt or die”  har missbrukats i alla möjliga sammanhang och ändå uppmanar jag er att lyssna. Det vi genomlider nu är en snabbspolning i tidsutrymmet för förändring som i förlängningen är oundvikligt på grund av lågkonjunktur, automation  och  AI-revolutionen.  Allt detta som vi plötsligt tvingats att ta till oss, förändra och justera på några veckors sikt  är sådant som krävs av agila ledare och verksamheter varje dag inom en mycket snar framtid. I framtiden ser kraven om konkurrens, personal, uthållighet, hållbarhet och lönsamhet annorlunda ut. Nu gäller det att leda på ett nytt sätt, bygga organisationer på ett nytt sätt och skapa ekosystem på nya sätt direkt. Den som ser till att ta till sig lärdomarna i sviterna av Coronakrisen kommer att vara väl rustade för den nya tid som väntar runt hörnet.

Jag har länge hävdat att employer branding betydelse är marginell men i det syftesdrivna ledarskapet får det nu plats igen. Det krävs av verksamheterna att stå  för, och driva i samma riktning.  De som lyckas är ledare som kommunicerar, engagerar och kontinuerligt ser efter företagskulturen för att bygga upp verksamheten tillsammans med de som ingår i den. Tydlig kommunikation i en digital era är så  fundamentalt viktigt när andra nyanser faller bort. Ledarna måste vara mer närvarande nu  än någonsin och göra uppföljningar på individuell nivå, skapa kreativa utrymmen och agera efter ett värderingsdrivet, inkluderande ledarskap för att personal i sin tur ska vara mer involverade i alla processer, de förstår och ser också riskerna i situationen. I det här läget är ensam sällan stark.

I tider av lågkonjunktur tvingas företag som har bekymmer att antingen förändras eller att upphöra att existera för lämna plats åt andra som är bättre på att ta tillvara på ny efterfrågan och möjligheter som uppstår med tiden. Vi kan antingen lära av historien och det som stora ledare har gjort före oss eller utropa  “It’s different this time” och försöka uppfinna hjulet  ännu en gång. Visst krävs nya idéer anpassade till den tid vi lever i just nu men min uppmaning, efter många möten med ledare och verksamheter som har varit agila och förändringsbenägna för att anpassa sig till sig nya krav och nya teknologier: ta tillfället i akt att se  över verksamheten och göra det grundligt och identifiera problem, flaskhalsar och trögheter, lär av de bästa och validera därefter lösningar för att bygga upp något starkare och bättre – som Fenix ur askan.

Genomförbarhet i den oundvikliga transformationen ligger hos ledarna.  Det som ledare gör nu kommer att vara det som är associerat med er employer branding  efter krisen, så se till möjligheterna som finns framför er. När planen för att kunna överleva dagen är satt, våga höja blicken. Våga stanna upp och reflektera över den stora bilden för att tillsammans med medarbetarna ta er framåt på nya vägar.

Lars Wilderäng

Möjligheter i förändring

Förändringar innebär alltid möjligheter, även katastrofala skeenden som coronakrisen. Tyvärr är inte alla förändringar till det bättre, eller ens några lösningar på problemen, vilket vi sett efter finanskrisen 2008 och skuldkrisen 2011. På samma sätt kommer coronakrisen innebära möjligheter och förändringar.

I en idealiserad och naiv värld skulle krisen leda till ökad tillit, förbättrad robusthet och beredskap i samhället, minskad miljöbelastning via distansarbete och minskat fokus på det närmast maniska tvånget att bo i centrala lägen i storstäder. En renässans för småskalighet och landsbygd.

I verkligheten kommer snarare krisen snabbt glömmas bort från det offentligas sida med ursäkten att ”vi klarade ju av detta” och ingen beredskap kommer skärpas till. Istället kommer fokus hamna på att gynna de egna väljargrupperna i de krisåtgärder som kommer tas mot de ekonomiska konsekvenserna av krisens politiska och myndigheters beslut, samt den hysteri som massmedia varit med och trummat upp.

Tillfälliga åtgärder kommer permanentas, likt efter finanskrisen, och vi ser alltså redan vart det är på väg på arbetsmarknaden med massvarsel, permitteringslagar och konkurser. ROT-avdraget infördes för att rädda byggbranschen vid finanskrisen, men finns alltjämt kvar. På motsvarande vis kommer den svenska arbetsmarknaden och arbetsrätten nu permanent försvagas, och om inte annat kommer det ta mycket lång tid innan överlevande företag vill ha fast anställda igen. Svaret kan bli mer bemanningsföretag, mer tidsbegränsade kontrakt, mer egenföretagare och mer gigekonomi. Med distansarbete behöver man ju inte ens binda upp företaget med kontor.

Även om det svenska samhället överlever själva smittoutbrottet, så kommer de ekonomiska skadorna vara långvariga, och leda till ökade ekonomiska klyftor och medföljande ökad polarisering av det svenska samhällsklimatet. Detta kommer användas av populistiska krafter för att dra igång för att gynna sina syften och agendor.

Det finns trots allt möjligheter i förändring.