I Sverige är andelen som är med i facket högre än i nästan alla andra länder. Men normen att ”man ska var med i facket” håller på att försvinna. Och ingen vet var brytpunkten i facklig anslutning ligger för att den svenska modellen skall fortsätta att fungera. – Jag vet att det är lite av ett tabu, men jag tycker att det är alldeles för lite konkurrens mellan olika fackförbund. Det hämmar innovationskraften. Det säger Lotta Stern, vice vd på näringslivets forskningsinstitut Ratio, när hon gästar Ann-Therese Enarsson och Anna Danielsson Öberg i Futurions podcast Vad är grejen med facket?
Att den fackliga anslutningsraden är viktig för att den svenska partsmodellen skall vara livskraftig råder det knappast några delade meningar om. Samtidigt pekar tillgänglig statistik på att det snarare är arbetsgivarsidan som i dag håller systemet uppe, med en 90 procentig kollektivavtalstäckning.
– Men systemet fungerar inte om den ena sidan i en partsmodell tappar för mycket mark, konstaterar Lotta Stern. Då blir kollektivavtal en ”arbetsgivarfråga” och det kommer att urholka tilltron till modellen.
Varierande facklig framgång
Anna Danielsson Öberg refererar till siffror från arbetslivsforskaren Anders Kjellberg som pekar på en prognos på en 63 procentig organiseringsgrad 2023 och dessutom på en fortsatt fallande trend. Framförallt inom LO-kollektivet. Samtidigt finns gott om exempel på fackförbund som lyckats vända trenden och Lotta Stern tycker att det är märkligt att inte mer forskning läggs på att studera de stora skillnaderna i framgång.
– Fler borde ställa sig frågan om vad det är som verkligen funkar och vad det är som skiljer de olika förbunden åt, menar Lotta.
Ann-Therese Enarsson påpekar att många förbund ”har stenkoll” på vad medlemmarna vill ha ut av sina medlemskap och att svårigheten snarare handlar om att det är lätt att peka på vad man vill ha, men svårare att formulera vad man egentligen behöver. Och Lotta instämmer.
– Visst är det så. Det finns SOM-undersökningar som visar att, inte minst unga, vill ha ”allt”. Det är helt enkelt svårt att definiera sina behov, innan man råkat ut för något problem.
Både Anna och Lotta pekar också på det faktum som Veronica Magnusson, ordförande i Vision lyfte i ett tidigare avsnitt av podcasten – behovet av den lokala fackliga närvaron för att den svenska modellen skall fungera. Lokal facklig närvaro är något som många företag dessutom efterlyser och önskar sig.
– En lokal facklig företrädare förstår och gillar det egna företaget, säger Lotta. Det är en enorm skillnad på om en central ombudsman kommer ”inflygande”. Då präglas förhandlingar av juridik och formalism och den fackliga parten bryr sig inte alls om det enskilda företaget på samma sätt som en lokal facklig företrädare.
Mer konkurrens nödvändig
Lotta lyfter den närmast ”tabubelagda” frågan om ökad konkurrens mellan olika fackförbund. Hon hyser ”full respekt” för att dagens modell ger en eftertraktad stabilitet på den svenska arbetsmarknaden, men konstaterar också att en organisation som vet att det inte finns någon som konkurrerar om medlemmarna, inte heller har samma tryck på sig att utvecklas.
– Jag tror att det här hämmar innovationskraften hos fackförbunden och även indirekt bidrar till att det här inte är någonting som det pratas om, säger Lotta.
Ann-Therese pekar på att detta med att den svenska partsmodellen är ”tagen för given” och närmast obekant bland många, inte minst unga, och att en av de återkommande budskapen i podcasten har varit att modellen måste göras mer känd.
– Det finns exempel på kampanjer där man från fackets sida satt siffror på vad ett kollektivavtal är värt, kanske är det fler kampanjer av den typen som behövs, funderar Ann-Therese.
Och Lotta Stern instämmer. På den grundläggande frågan om vad som är grejen med facket svarar hon lite lakoniskt att det är just det.
– Grejen med facket är att berätta om vad som är grejen med facket!
Hör hela avsnittet där poddar finns eller direkt här: