Hur värnar vi det demokratiska samtalet i ett alltmer hätskt och polariserat samhällsklimat? Det diskuterade Roland Poirier Martinsson, konservativ filosof, Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, och Carl Melin, samhällsanalytiker på Futurion.
Se webbsändningen från Futurions seminarium här.
Tonen i samhällsdebatten har hårdnat och upplevs ofta som hatisk. Meningsmotståndare bemöter sällan varandras bästa argument och människor beskrivs som onda – eller fiender – bara för att de tycker eller tänker annorlunda. Att vara elak har blivit ett vinnande koncept för många politiker och opinionsbildare, särskilt i sociala medier.
– Vi har fått en debatt där det fungerar bättre att vara skolgårdsmobbare än statsman, säger Ann-Therése Enarsson, vd på Futurion, som även var moderator under seminariet.
Samtalet kom, till stor del, att handla om tonen på sociala medier. Påhopp i samhällsdebatten har blivit någon slags underhållning.
– Människor eftersträvar någon slags nebulöst kändisskap och den här kändiskulturen lever på att göra det demokratiska samtalet till vulgär underhållning, sa Roland Poirer Martinsson.
Carl Melin beskrev det hätska debattklimatet som ett jätteproblem. Hot och hat har redan gjort att röster tystnat.
– Priset har redan betalats. Det finns de som varit delaktiga i samhällsdebatten som låter bli att skriva vad de tycker. Även om de vill markera så orkar de inte, sa han.
Det går dock inte bara att skylla på sociala medier utan även ”gammelmedier” som alltmer närmar sig tonen på sociala medier, enligt Roland Poirer Martinsson. Under seminariet berättade han om ett rykte på sociala medier, att han skulle börja jobba för SD:s tidning Samtiden, som sedan gav upphov till en artikel i en kvällstidning och i slutändan ledde till att han utsattes för grova hot.
– Jag skulle hellre skjuta mig själv i höftbenet med en älgstudsare än att jobba för Sverigedemokraterna, men de undrade internt, utan att fråga mig, om jag möjligtvis skulle kunna bli chefredaktör för deras tidning. Först hamnade nyheten på sociala medier och så skrev Expressen om det, men ingen hade ju pratat med mig! Någon publicerade sedan min hemadress med uppmaningen att åka dit och bränna ner mitt hus.
Under seminariet diskuterades även den politiska trenden att det ofta är motståndet mot andra sidan som förenar den egna gruppen, snarare än att det egna partiet faktiskt vill åstadkomma något. Britta Lejon berättade att hon egentligen inte har något emot politiska bråk.
– Jag tycker att konflikter är viktiga för att tydliggöra skillnader. Det är inte högljudda gräl som är problemet utan när vi når ytterligare en nivå. Där blir det ett bekymmer som attackerar vår förmåga att förstå varandra. Det är farligt för vårt gemensamma öppna demokratiska samhälle. Vi har alla ett ansvar, men framför allt har politiker, ledare, publicister ett extra stort ansvar att sätta stopp för det här och för att inte bidra med avhumaniseringen av den andra, sa hon.
Roland Poirer Martinsson avslutade, betydligt mer pessimistisk.
– Jag tror möjligtvis att vi kan uppnå något nationellt. Vi kan sprida en kultur bland politiker, publicister och opinionsbildare som säger vad som är okej, men jag ser inte hur vi skulle kunna värja oss mot den här tendensen globalt. Där tror jag att vi är körda. Jag tror att vi är på väg mot något hemskt.