Den digitala Blockchain-tekniken gör det möjligt att lagra och sammanställa kunskap som inhämtats utanför de traditionella institutionerna för utbildning. Timme för timme loggas inlärningstillfällena och så småningom växer bilden av en människas kompetens fram.
Men vad berättar den här bilden egentligen? Kan den avslöja något viktigt om sakkunskaper, omdöme, arbetsvillighet – något som går att använda som underlag för en lyckad matchning? Eller ger den bara ge en ytlig presentation av rastlösa människors varierande hobbies och meningslösa tidsfördriv?
Kring dessa frågor kretsade Futurions seminarium ”Så får du med World of Warcraft på ditt CV” på Haymarket i Stockholm den 15 september. Per Lagerström från Futurion samtalade där med en expertpanel med kunskaper om just validering, matchning och det livslånga lärandet.
Internationell cyberledare vid 15
När Erik Arroy, utredare på TCO, var i 15-årsåldern började han spela World of Warcraft. Sedan dess har han vuxit upp, utbildat sig och tagit sig an meritokratiskt tunga uppdrag och ledarroller. Ganska sent började han fundera över vad det där, till synes meningslösa, spelandet hade bidragit med i hans liv och karriär.
Den nedslående slutsatsen blev att han ägnat ”kopiösa mängder tid” på en aktivitet som var relativt kvalificerad, men som på arbetsmarknaden värderades till noll och inget alls.
– Jag ledde grupper på upp till 60 personer under flera timmar för att lösa olika uppgifter. De här personerna var från flera olika länder, pratade många olika språk och var mellan 12 och 55 år gamla. Då var jag 15-16 bast och det var ganska avancerat. Inget av de sammanhang jag hade befunnit mig i tidigare hade ställt samma krav på samordning och kommunikation, säger Erik.
Kan vänner validera?
Olle Lundin är ansvarig för Digitalt Innovationscenter på Arbetsförmedlingen. Enligt honom skulle Erik Arroys erfarenheter från spelande absolut kunna vara relevant i en professionell matchning.
– Allt går inte att få papper på och för mig som anställt människor hela livet har referenserna nästan alltid spelat den viktigaste rollen. Det vore helt perfekt att få tag på de 60 personerna som Erik var squad-leader för och få en Blockchain-validering från dem att han är bäst. Om 60 personer på olika ställen i världen valt honom till ledare och säger samma sak så skulle jag anställa honom direkt. Då struntar jag i om de är hans kompisar.
Elin Landell, som är huvudsekreterare i Valideringsdelegationen 2015-2019, invänder mot Olle Lundin i den frågan och konstaterar att ”något blir ju inte sant för att många har sagt det”.
– Många tummar upp brukar inte alltid betyda att innehållet är bra. Legitimiteten blir väldigt låg i en sån värdering, menar hon.
Olle Lundin replikerar dock och menar att ”det faktum att 60 personer valt Erik till teamleader är tusen gånger starkare än några tummar upp!”
Enligt Elin Landell ligger det visionära med Blockchain främst i mjukvaruutvecklingen och inte i tillvägagångssättet för att validera kompetens.
– Validering av kunskap handlar ju om att jämföra mot något definierat. Hur många timmar du ägnat åt något är oviktigt, det som är relevant är ju vad du fick med dig därifrån. Man är alltid kompetent i relation till något, det är det som är grunden för en bra matchning. Arbetsgivaren måste kunna definiera vad den behöver och den arbetssökande måste i sin tur kunna framhålla att den har det.
Diktatursäkra utbildningsbevis
Jonna Lappalainen, föreståndare för Centrum för praktisk kunskap på Södertörns Högskola, är positiv till tankeexemplet med Blockchain som metod eftersom det innebär att föra in andra typer av kompetenser som i dag är svåra att ge ett reellt värde. Hon tycker det är fräscht att luckra upp makten över examina och över besluten om vem som har rätt till en tjänst. Många arbetsplatser vill ha folk som de inte kan anställa för att de inte har den rätta formella kompetensen.
Jonna Lappalainen lyfter även fram att migrationen redan påvisat behov av att säkra även formella utbildningar och examensbevis på internet, exempelvis med hjälp av Blockchain.
– Idag finns det ett behov av att säkra examensbevis eftersom man vet att vissa stater håller tillbaka det hos dissidenter som har flytt så de kan inte visa att de har en utbildning. På det viset tycker jag att det finns mycket som är positivt.
Internet vet redan var vi ska jobba
Vid ett flertal tillfällen under seminariet glider samtalet naturligt in på frågor om integritet på nätet. Elin Landell frågar sig hur säker informationen faktiskt är med Blockchain-tekniken.
– Metadata om vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kan – hur säkrar man det? Kan de kapa hela mitt liv där? Redan nu finns så många möjligheter att hitta information om någon, ska man då logga sig själv timme för timme? Det blir livsfarligt när storebror tar över. Man måste själv äga bevisen för sin kompetens och använda dem klokt, säger Elin Landell.
Olle Lundin menar att den mesta informationen om vilka vi är och vad vi gör ändå redan finns tillgänglig online. Han misstänker at Google med största sannolikhet kan lista ut vilket som kommer att bli hans nästa jobb även om han själv inte har en aning, och det stör honom.
– Tyvärr är det inte vi som individer som äger informationen om våra liv och därför måste vi ta tillbaka den. Blockchain är en teknik för att skapa tillit på internet och som sådan blir själva tekniken rätt ointressant i längden. Viktigast är att vi själva kan bestämma när, var och hur vi vill dela vår information med andra. I och med den svenska personuppgiftslagstiftningen har vi ändå goda möjligheter att ta nästa steg för att få med integritetsperspektivet i längden, säger Olle Lundin.
Fast i klassiska kunskapsmått
Jonna Lappalainen har svårt att resonera kring de här frågorna utan att fråga sig; för vem gör vi egentligen det här? Perspektivet att människor i först hand ska vara anställningsbara är lite väl ensidigt, menar hon.
– Måste allt lärande vara möjligt att räkna om i pengar? För mig handlar lärande också om vilket samhälle man vill ha, vilka medborgare man vill ha. Allt handlar inte om att de ska vara perfekta för arbetsmarknaden.
När det gäller validering av kunskap anser Erik Arroy att det främst måste vara resultatet av inlärningen som spelar roll, inte hur vi tillskansat oss denna kunskap. Han menar att vi måste hitta nya sätt att systematisera och indexera värdefulla erfarenheter som inte är lika stela som idag.
– Vi kanaliserar vår kompetens genom klassiska kunskapsmått – jag har si och så många poäng inom ett visst område och då söker jag jobb inom den sektorn. I dag är det absolut så att det är mina högskolepoäng som gör mig anställningsbar men för att få yrkesverksamma människor att fortsätta vara relevanta genom hela yrkeslivet måste vi lära oss läsa av, och förstå, vad de lärt sig längs vägen, säger Erik Arroy.
Hela seminariet och intervjuer med panelens deltagare finns på Futurions Youtubekanal